Två veckor innan detta hade jag hovslagaren hemma och efter en hel del prat och velande bestämde jag mig för att denna gång få Dundie endast halvskodd. Som jag skrivit tidigare har jag gärna mina hästar barfota så långt det är möjligt. Men hittills har Dundie av olika skäl behövt skos runt om.
Det där kan man ju prata om i all evinnerlighet; förutsättningar, möjligheter, problem, ställningstaganden hit och dit, men det sparar jag till ett annat tillfälle.
Fakta 1: Dundie blir väldigt snubblig utan skor i fram, det är verkligen en markant skillnad mellan skodd och barfota.
Fakta 2: Dundie har väldigt lätt att få tappsko - alltid höger fram.
På måndagen före lördagen hade hon tappsko - höger fram. Min hovslagare hade semester!
Jag hade som jag såg det tre aternativ; försöka hitta en annan hovslagare som kunde slå på skon, själv ta av den andra skon, välja en annan av mina hästar som kurskamrat.
Jag valde att ta av vänsterskon, och jag var just då väldigt nöjd med att Dundie inte var skodd runt om. Jag har ett sedan ett halvår tillbaka ett sönderslitet vänsterknä som komplicerar tillvaron emellanåt, inte en fantastisk ställning för mig att stå i alltså - hovslagarställningen.
Förberedelserna fortsatte under veckan med att läsa gamla clinic-anteckningar, grundligt skura hästtransporten, äntligen få på den sommardäcken osv.
Så på torsdagen före lördagen är väl hästen halt!
Jag bedömer det som att hon har ont i knät och insidan av skenan på vänster fram ner mot kotan. Dock ej svullen eller varm. Men ååå alltså!
Mitt i mörkaste november, eller i ett snögloppigt januari när ingen riktig vinter ännu kommit tycker jag ofta att fem hästar är väl mycket att bo ihop med, sett till arbetsinsats och timmar tillgängliga per dygn. Men just nu vid ett sådant här tillfälle var det ju toppen, jag hade hela fyra stycken andra att välja på.
Valet föll på min trogne vapendragare och själabroder vilken jag i år firar tjugoårsjubileum med, min arabvalack som är 22 år.
Det blev jättebra och roligt! Och Anna-Clara är så otroligt skicklig på att hitta ingången till alla ekipage (www.artofriding.se).
- Gå ett varv, visa vad du gjort sen sist med den gula, säger hon och tar en slurk kaffe på stående fot. Innan man hunnit runt ridbanan så har hon bilden klar för sig, fast jag nu går med den vita.
Jag fick lära mig helt nya saker, såklart, jag hade ju en helt annan häst med mig. Man skulle kunna säga att han är Dundies totala motsats, nästan i alla avseenden.
Men det blev ju inte vad jag hade trott eller tänkt mig när jag laddade och förberedde mig.
Blir det någonsin det?
Av hältan märks nu inget längre, skönt!
Men att hon ska hålla på så ystert i hagen jämt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar