Kvällsspaning

Testar halvskodda hovar på grus och spanar på grannens små lammungar.

Amazon archer

Första bekantskapen med pilbågen!

Idag skärpte jag till mig och ägnade en stund åt mitt kära skytte. Å så efterlängtat!

Dundie vet inte ännu att hon flyttat hem till en beriden bågskytt.

Jag har vilat mig i form vad gäller skyttet från hästryggen det senaste året. Det har varit fullt upp ändå vad gäller att få en gul ponny att landa här i min flock och i sig själv.

Men nu så! Yeiii!

Dock vill inte Blogger lägga upp för långa filmer, så jag har fått redigera lite. Men det syns ju ändå hur pass läskigt hon tyckte att det var. Eller inte.

Roligt!

Nu fick jag inspiration att laga lite pilar som jag smällt sönder nockar på också.
 

 

 

 

 

 

Skrotsamlare i egen grotta

Har inte ridit med bett sedan en distansritt 2002.
Har inte ridit med sporrar sedan en dressyrlektion 1999.
Och ändå.
Jag äger fyra par sporrar.
Jag äger tjugo bett.
Är det för att jag är människa och som sådan har man jagat och samlat sedan begynnelsen?

Nu har jag äntligen precis fått den bästa födelsedagspresent man kan få!
Förutom en egen häst är det vad varendaste hästtjej önskar sig - en egen sadelkammare!
Den är så fin och den är så liten, byggmäster som ser mig stuva in saker säger "jag sa ju att jag kunde ha byggt den större", min replik blir "men jag vill ju ha den liten".
Jag tänker sova där i min sovsäck, bland allt jag samlat på sedan jag var fem år gammal.
En egen Bat cave!
En del pryttlar måste dock ge plats för mig och min madrass - diverse järnskrot som jag aldrig kommer använda igen, någonsin!
Kasta bort och sälj iväg!

Försiktighetens tid

I fjol våras när Dundie flyttade in hände det mycket ganska snabbt för henne rent fysiskt. Hon var ju, som framgått i tidigare inlägg, underviktig när hon kom och gick upp en hel del i vikt under en tämligen kort tid när olika saker började fall på plats. Det blev rätt mycket för systemet att processa och under ett par dagar i juli hade hon plötsligt puls i framkotorna.
Jag är supernitisk när det kommer till att förebygga fång. Mitt ena shettis-sto har varit drabbad men har nu varit helt besvärsfri sedan 2007. Mitt andra shettis-sto inköptes just för att hon hade haft fång, det blev så mycket enklare att ha två stycken med samma behov. Hon har nu varit besvärsfri sedan 2010, det var då jag köpte henne. På vintern får de gå med storhästarna, men på sommaren är det skogshage och hö som gäller.
Så fort jag kände puls tog jag bort Dundie helt från betet. Det blev aldrig något mer än att pulsen var förstärkt ett ynka par dagar, men hon fick i alla fall inte gå tillbaka på gräs under resten av sommaren. Jag tar inga chanser när det gäller just detta, så hon fick göra shettisarna sällskap. Och faktum är att efter två månader syntes det en liten rodnad i lamellranden på framhovarna vid verkning. Så någonting hade det i alla fall varit, som jag känt och anat. I sitt tidigare liv har hon dock gått på bete utan problem.

Jag kommer inte att släppa henne fritt på bete i år heller, för säkerhets skull.
Just nu tuggar hon girigt när jag bjuder på korta stunder av grönska vid hand, plus de strån hon hittar i vinterhagen förståss.

Trampsår

Det tycks ju vara så att en del hästar är mer skadebenägna än andra och man kan minsann grubbla över orsakerna.
Jag tror att jag under det dryga år jag varit ägare till den här gula hästen pillat med sår fler gånger på henne än jag gjort på de andra fyra hästarna - sammanlagt - under mina tjugo år som hästägare. Märkligt!

Känns inte jättekul, eftersom hon passerar ett dike i hagen ett oräknerligt antal gånger per dygn. Där är ganska lerigt just nu.
Tvätt och blåspray, sen får hon sova på vår arbetsyta i natt så detta hinner torka.
Hon verkar rätt nöjd med det.

Tillpassning

I afton tillpassar vi vår nya kapson, mer om den kan du läsa här: www.libertecavesson.com  det ska bli roligt att börja nyttja både den och arbetstygeln jag köpt.

Tappsko ger morot

Nu har det regnat i dagarna två vilket gör gott för marken. Dock ej för skodd quarterhäst eftersom det blir rätt lerigt i hagen nu innan växtligheten kommit igång på allvar. Igår stod ridtur på agendan men kvällen innan upptäckte jag att Dundie hade en tappsko, vilket inte är helt ovanligt. Hon gillar att rejsa och visa sina slidestops i leran. Fiong - så flyger en sko all världens väg, hart när omöjlig att finna sedan. Det fick alltså bli en annan häst som tog mig ut i skogen igår.

Nu på kvällskvisten när regnet äntligen höll upp och solen bröt fram kom Dundie till grinden och önskade uppfodrande att få umgängestid. Det gjorde hon rätt i! Det blev lite knaprande på gräsmattan innan vi tog en mysstund i stallet. Det mesta av vinterpälsen har släppt nu, men på nosryggen sitter stråna envist fast av någon anledning.

En praktisk sak med att ha jobbat en hel del med TTOUCH på Dundie upptäckte jag i kväll. Hon var riktigt lerig på benen, sån där plaskblöt gegga som inte ger en fantastisk upplevelse att försöka få bukt med. Jag kände mig inte hågad att hålla i de där benen alls och planen var inte att hon skulle stå inne så länge att leran torkade.

Men jag bad henne att vila tån mot golvet vilket hon gjorde galant så att jag kunde kratsa hovarna utan att hålla i dem. Tänk att så mycket faller på plats när man inte tjatar, man bara väver in goda ting i sina rutiner och så upptäcker man plötsligt att saker mognar liksom helt av sig själva! Kändes verkligen som att få en fin present!

Vi passade på att göra ordentlig TTOUCH på svansen nu i kväll också, alltid bra inte minst för självförtroendet. Jag tog mig också samman och inledde operation morots-stretch. Jag hoppas att det ska hjälpa till att mjuka upp henne lite bättre i sidorna.

Hopvirk och grisblink

Allt är som ett enda hopvirk. Snirkligt, fastsatt, om vart annat ihopsatt. Vad är vad? Hur hitta början, hur hitta slut, finns lös ände? Var hitta tråd att börja nysta i?
Jag får nog säga att det går avgjort bättre dag för dag allt kring Dundie. Jag upplever inga så kallade bakslag, inte än och nu har hon ändå bott hos mig över ett år. Men jag har en del att fundera på fortfarande.
Jag har tidigare nämnt att jag tror Dundie lagt sig till med en del tricks för att bli lämnad ifred genom åren. Det är inget konstigt med det. Man utvecklar ju skyddsmekanismer och diverse kringgående rörelser som lätt blir befästa, det gäller både människa och häst. När det handlar om hästar går i princip allt att lösa, eller i alla fall förbättra avsevärt om man hittar rätt ingång, det vill jag tro.
Det som är intressant och som jag hela tiden funderar över när det gäller just den här hästen är att gränsen mellan mental belastning och fysisk smärta är så hårfin. Att muskelminnet helt och hållet tar över, i en grisblink! Det är ingen nyhet, det är ingen aha-upplevelse, det är inget jag inte har mött tidigare. Men ändå. Det är som en tätt virkad grytlapp. En gulsvart fin grytlapp på fyra ben. Jag vänder och vrider och spanar efter mönstrets väsen.
Jag är alltid noga med att utföra övningar och allehanda vardaglig hantering från hästens bägge sidor.
Jag tycker att jag kan allt det där med hästens hjärnhalvor och corpus callosum, vikten av att hästen måste ta in information med bägge ögonen, jag har olika sätt att träna på det, vardagsmat liksom.
Då är det extra intressant med den där grisblinken, ögonblicket då allt händer, då det slår till och fastnar totalt. Och särskilt intressant när det är så tydligt att det inte handlar om rädsla egentligen, det handlar om något annat. Och jag tror det är muskelminnet jag far efter nu, att försöka förstå mig på något som sitter djupt i kroppen på Dundie och som varit svårt att komma tillrätta med.

Igår efter att vi kravlat oss upp ur grusgropen, som jag beskrev i föregånde inlägg, så kom vi nästan direkt till en ganska blöt passage. Det finns ju en del smältvatten i skogen just nu och här skulle vi passera ett ställe med lite halvhögt gult gräs dekorerat med några flytande isbitar, inget märkvärdigt alls faktiskt. En gräsbeväxt liten traktorväg kanske man skulle kunna säga, till viss del under vatten.

Scenariot är alltså att vi helt nyss varit på svaj i en grusgrop och känner oss kanske lite upprymda efter det lilla äventyret, vi har inte hunnit pusta ut riktigt, promenaden fortsätter och våra kompisar traskar på, vi ska kolla in en bäck en bit fram.

Då blir det stopp, grisblink. Och alltihop handlar om högerögat. Dundie kan inte ta sig an den här nya pasagen i högerögat. Det är så otroligt tydligt att det handlar om högerögat och därmed är styrbord låst. Helt låst styrbord sida, icke vändbar, icke böjbar.

Bästa sättet att slippa förvirring och slippa processa sånt som kommer in genom höger öga blir då att stå endast på två ben, de bakre. (Kuriosa; denna metod har Dundie i sitt tidigare liv även tillämpat under tävling i reining, vilket inte samlar poäng hos domare).

Mycket intressant! Jag vet ju hur stel hon är muskulärt i höger sida, vi har jobbat mycket med just den sidan eftersom hon vänder sig som ett fartyg åt höger - styrbord.

Rekvisita i berättelsen: I skogen finns en humoristisk regel som säger att ska ett hästekipage passera lite svårare ställen så måste det hänga ner långa trädgrenar just där. De har till uppgift att fastna i ryttarens hjälm och hår, de ska gärna också kila in sig under kragen på ryttaren.

Nåväl, det blev en lyckad lektion i att inte tappa fattningen och låta förvirringen slå ut i full blom.

Ett annat sätt att uttrycka det är att Dundie inte tilläts gå in i Freeze - Flight ej heller var det tal om Fight. Vi red igenom den uppvirvlande lilla stormen helt enkelt och kom levande ut på andra sidan. Det var ingen dramatik, jag försökte störa henne så lite som möjligt trots att hon lättade i fram gång på gång. Hon kom loss i högersidan och lossnade därmed i tanken.

Jag tror det var en nyttig episod, för även om jag fortfarande behöver fundera på allt som sitter i hennes muskelminnen och ihopvirket med det mentala, så är det ju inget Dundie själv grubblar över. Lilla Gula växte i självförtroende av att autopiloten inte tilläts slå till.