Mike Beck : Don't Hurt My Heart

Det enda jag önskar mig i jul - och resten av året. Och nästa.
(Thank's Mike - once more.)

Välsignade traktor

I går kväll hade det lagt sig frost på isen och den var rätt ok att gå på. Shettisarna som alltid går oskodda har klarat sig ganska bra när de gått mellan sitt vindskydd, den uppvärmda vattenbaljan och skogs-kullen. De har hittat jordhögar där de kan sätta småhovarna på något finurligt vis.

Senare på nattkröken kom dock någon sorts nederbörd som en helt objuden gäst. Allt hade blivit blankt och när jag tittade ut i morse såg det ut så här.

Här står lilla bruna på en snöfläck och tar sig just ingenstans.

Går omkring lite i hopp om att jag ska rädda henne.
Lilla svart står i vindskyddet och kommer inte just någon vart hon heller.

Precis intill det där hörnet har jag tråd till en annan hage som jag nu kunde lotsa ut den bruna ponnyn i.

Phu! Finfin orörd hage.

Samtidigt satte gårdsherren igång med att riva upp isen medelst traktor-kedjorna på bakhjulen. Mycket bra, det har räddat oss flera vintrar att han gör liksom gångar som hästarna kan gå på. Det blev nu upp-rafsad is mellan vindskyddet, vattenbaljan och den nyöppnade hagen. Samt ganska mycket rafs i det stora hela, överallt.

Nu vore det bra om det fryser till lite och blir frostigt där traktorn har farit fram. Det var ändå fortfarande halt och svårt gå för lilla svarta när jag ledde bort henne till väninnan i den nyöppnade hagen.

Gräset i den här delen av hagen klippte jag i höstas innan jag stängde av den. Trots det, och trots att vi har tjäle sen länge är jag rädd att dessa två får i sig för mycket gamm-förna, alltså vissnat gräs. Så eventuellt får det bli box några nätter för de här två, i väntan på att det nu tillfixade underlaget blir lite bättre att röra sig på och jag kanske kan stänga det här gräsiga igen.

Man får liksom hitta nya lösningar hela tiden, och traktorn är då verkligen till välsignelse!
Och det är bra att ha stängningsmöjligheter här och var. Vissa vintrar då alla varit oskodda har de till och med gått runt fritt på gården, och då stått på box några dygn. Jag har stängselstolp runt hela fastigheten så det går att stänga. En bieffekt av att ha hund, som visade sig bli till nytta när vintrarna är för isiga.

Gamla minnen - Mike till Bill

Jag följer ett antal hästiga bloggar och idag fick jag anledning att rota runt i ett USB för att försöka hitta ett dokument att dela av mig av till en skriverska i nöd.
Jag verkar gå bet och har därför börjat leta uppgifter i en av mina sovande bloggar, som hölls igång före Dundie kom hit.
Kände att jag ville klistra in ett inlägg här från en av dessa bloggar. Jag syftar då jag skriver på min arab som jag i år har firat 20 - årsjubileum med!
Jag har grubblat mycket på sistone över mitt hästeri, jag tycker att Dundie är den mest komplicerade häst jag har träffat hittills. Ibland undrar jag om jag kan någonting om hästar över huvud taget. Så kändes det i alla fall när hon blev så konstig i samband med att jag äntligen kunde släppa ut min ponny som stått skadad på box i tre veckor nu i höst.
Jag får då påminna mig om att 20 år med Vit är faktiskt tjugo år! då hinner man växa ihop rätt bra. Och det jag kände då när jag delade låten med den här fina texten från hästen Patrick till mäster Bill, känner jag ännu mer idag såklart.

Dundie är för övrigt sig själv igen nu. Men hon får inte gå med småtjejerna. Än.

Här kommer inlägget jag skrev 2012.

MIKE TILL BILL

På något vis går cirklarna alltid tillbaka till de lärde, om och om igen.
Och vilket år startade min resa, då Mike i en nedsutten soffa spelade på gitarren, efter långa dagar i ridhuset på Stenbro? Jag gissar 1997.
Ännu traskar jag vidare. Med samma häst nu som då, vilket gör hjärtat ödmjukt, oändligt!
Mike Becks hyllning till Bill Dorrance, via Patrick:
http://www.youtube.com/watch?v=PzkfjfvHa-s

Nog nu





Nu fick det i alla fall vara nog med stapplandet!

Förra gången hovslagaren var här så blev endast den vita hästen skodd. Jag tänkte mig att Dundie och den svarta hästen skulle klara sig oskodda till i slutet av december. För närvarande mäktar jag av hälsoskäl inte med att hålla igång alla tre ridhästarna nämligen.
Jag såg inga tydliga tecken på att vintern var i antågande och jag hoppades på hyfsat isfritt. Man får liksom kalkylera lite hit och dit med skoningen numera, jag begriper mig verkligen inte på vintrarna nu för tiden!
Innan Dundie flyttade hit så hade vi ett tillbud när min vita vapendragare mitt i julhelgen låg på knä och snurrade runt på blankisen i hagen och kom ingenstans. Det var helt förfärligt innan jag kunde rädda honom ur den situationen. Jag bestämde mig då för att barfota i all ära, men inte på vintern, och inte i isiga hagar.
Nu mitt i skoperioden hade det frusit till i backen och Dundie har haft väldiga problem med att gå på knögglet nära vindskyddet. Det blev lite bättre när det kom snö, men när hon väl passerat ut till bra underlag har jag ändå noterat att det inte varit ok alls i bakkärran. Som oftast alltså, men ändå, nu var det värre dvs. hennes problem syntes tydligare än vanligt i rörelsemönstret.
Min snälla hovis hade en lucka och kunde komma med kort varsel och sko upp Svart och Gul i morse, jätteskönt att slippa oroa sig nu, is eller ej!

 

Framdelen funkade bra att sko, hon stod och sov, men när jag tittar på bilden här nedanför kan jag ändå både se och känna hur ont hon har i bakdelen. Vilket såklart också visade sig vid skoningen bak, jobbigt att stå på tre ben någon längre stund.

Min hovis hjälper varje gång hon är här till med lite massage och ett par knyck, efter att först ha mätt avståndet mellan sista revbenet och höftleden med en tumstock.


Precis här, på denna triggerpunkt var det särskilt ont idag. Mer än vanligt, vilket
jag ju också sett när Dundie har strosat runt.
Hon haltade inte, men gick annorlunda. Sånt där kan man se även i mörkret när man känner sin häst!

 

Triggerpunkten i rak linje med höftleden.

Välgörande knåd, Svarteman tittar på.



Den här kroppen har vi fått hyfsad ordning på.
Men det syns i hennes muskler att jag är sjuk och inte orkar hålla igång henne fysiskt.

Så himla skönt det var att komma ut i hagen sen! Stadig på foten och vägvinnande som bara hon är!

Nöjd

Nöjd när man får med sig grabbarna på en eftermiddagsrepa hagen runt!

Kolukt och tilläggsregisterering i pass

Igår hade jag distriktsveterinären hemma för vaccination av mina fem hästar. Hon uppmärksammade mig på att Dundie behöver ha en tilläggsregistrering i sitt pass eftersom det tydligen är nya EU-regler. Dundies pass är tyskt och hon måste nu ha en registering i det svenska rasförbundets register, det har EU hittat på. 

Veterinärerna har ganska nyligen fått information om detta och det har inte uppmärksammats så mycket än och inte stått just något om det hittills i hästsporttidningarna vad jag förstod. Men innan nästa sommar ska alla med utländska pass helst ha fått en tilläggsregistering. Så nu måste jag kontakta SQHA.
Veterinären visade sig även vara id-kontrollant så hon kunde vips skriva in i passet att hon utfört en id-kontroll. Det fick jag på köpet, jätteskönt att slippa ta hem någon extra för detta EU-påhitt. Jag har en triangelmärkt häst som aldrig kommer att resa någonstans annat än till någon trivsam liten lekdag eller kurs i goda vänners lag, whats the point liksom!
Hon fick lite att grubbla på vad gäller betäckningen av färgen dock, hon skulle åka hem och grotta ner sig i färger sa hon. På svenska skulle man nämligen kalla Dundie för black. Men veterinären tyckte att hon var lite väl mörkgul för det, vilket hon kanske blir på vintern ja. Sen var hon osäker på om en black verkligen kan ha zebraränder på benen som Dundie har.
På tyska är hon Erdfarben - jordfärgad. Eftersom hon är en amerikansk quarterhäst, som förvisso bor i Sverige, så benämns hon buckskin eller dun, jag skulle aldrig säga att hon är black, det kan man t.ex säga om en islandshäst men inte om en quarter. Lustigt hur det är med etiketter!

Zebraränder

Nåväl, Dundie var sist i raden att få sin spruta. Och återigen visar denna häst hur otoligt känslig hon är, hon visar upp nya sidor hela tiden. Denna dag ett nytt ansikte.
Jag noterade att så fort veterinären kom i närheten av boxen blev Dundie otroligt vaksam, spetsade öron, krökt nacke, jättestora ögon. Jag gick in, satte på grimman, veterinären kommer in, (hälsar inte tillräckligt länge bevisligen) och för sin hand mot halsen - Dundie hoppar rakt upp. Alltså rakt upp!
"Jaha är du en sån häst" säger veterinären. "Nej, det är hon verkligen inte" säger jag. (Detta är hennes 19:e vaccination i livet, förutom alla hennes klinikbesök på grund av skador, där hon lär ha fått en hel del sprutor).
"Ja, men då är det nog för att jag luktar ko, jag kommer ju direkt från en ladugård där jag varit flera timmar" säger veterinären.
Vi bestämmer oss för att så var det. Kolukt. Väldigt obehagligt!
På kvällen under stjärnorna i lösdriften, när Dundie som vanligt spanar ut i mörkret för att lyssna efter grannhagens kor borta på avstånd, lägger jag handen mot hennes hals för att känna om det blivit någon bula efter sprutan. Snabbt kommer strunkna öron och visade tänder när hon vänder huvudet mot mig. "Men hallå" säger jag, "ja men okej då" säger Dundie, "klia på min lilla bula då, men kom ihåg att den där veterinären gillade jag inte!"

Talande öga

Idag när jag hade hovslagaren hemma så gjorde hon som hon gör varje gång hon kommer. Hon mätte avståndet mellan höften och sista revbenet på Dundie för att få en hint om bäckenet skevar eller inte. Min hovslagare är som jag nämnt tidigare även massör, mycket praktiskt tycker jag

Förra gången hovis var här var det första och enda gången hittills som avståndet var det samma på bägge sidor. Då behövde hon inte heller hjälpa till att korrigera något. Men idag behövdes lite knåd och två knyck.

Där jag stod intill huvudet var det oerhört fascinerande att observera Dundies öga!

Hon är vanligtvis väldigt tydlig med att dra suckar av lättnad och slicka sig om munnen när spänningar släpper, eller när hon är allmänt nöjd.

Men innan det ens hände idag så var det en sån väldigt speciell skiftning i blicken, just som hovis kom tillrätta med låsningen i korset. Det var som att dra ifrån en gardin framför ett fönster och släppa in ett milt men klart ljus.

Och plötsligt tog hon liksom in omgivningen igen, hon såg oss! Hon har varit så väldigt fjär att jag nästan känt mig som på ruta ett igen nu ett tag.

Hon kunde nu inte nog försöka slå knut på sig själv för att vända huvudet mot hovis i tacksamhet, verkligen sökte henne, vilket är ovanligt.

Mycket intressant, som om ett moln plötsligt fortsatte sin färd, tog skuggan med sig och lät solen komma fram.

Who?

Who? Me? What now?

Man undrar

Vacker gul, men konstig...

Man undrar. Eller snarare, jag undrar vad det hela handlar om.

Efter att min svarta ponny stått på box i tre veckor på grund av sin skada i ansiktet släppte jag äntligen ut henne i hagen, vilket jag skrivit om tidigare.
Hon var så glad att få komma ut till sin jämnstora väninna och hon var så glad över att se Dundie på andra sidan eltråden. Hon gnäggade och brallade, hoppade runt och spelade ut hela glädjeregistret!

Den vanliga rutinen är att Dundie går med shettisarna en del av dagen, för att sedan gå själv och äta allt det hon behöver få i sig på ett dygn. Under de tre veckor som passerat hade denna rutin följts i samvaro med den bruna ponnyn, allt var som vanligt, dock alltså minus svart ponny.

Ibland går hon även med valackerna en del av dagen, hon äter mer än dem också så hon behöver alltså egen tid. Men än så länge i sommar och på höstkanten har de haft för mycket gräs för att jag ska våga ha henne så långa stunder med dem.
Det finns även en särskild historia kring att hon inte kan gå med dem alla veckor i månaden, p.g.a sin brunst. Men det är en annan berättelse.

Nåväl, den svarta ponnyn släpptes ut med huvudet inslaget i bandage/grimma/flughuva/grimma för att täcka det läkande såret, och hon var själaglad! Tillbaka till livet!

När det efter en stund blev dags för Dundie att gå in till småtjejerna agerade hon väldigt oväntat. Och otrevligt! Hon jagade den svarta ponnyn längs med staketet med tänderna före, sparkade och levde rövare mot henne. Den bruna ponnyn tittade på och förstod ingenting, blev förvirrad och upprörd allt medan den svarta försökte klara livhanken. Snabbt som ögat och fullständigt adrenalinstinn fick jag mota in Dundie i sin hage igen.
Därefter höll hon på och gjorde utfall mot ponnyn, över tråden, i tre-fyra dagar!

Vad handlar detta om?

Efter ett tag lugnade hon sig som det verkade, men någon dryg vecka senare hade svarta ponnyn ett märkligt sår i ansiktet, bara en bit nedanför skadan som nu ju är läkt. Blottad hud, nog så stort.
Hade Dundie kommit åt att bita henne över staketet?
Hade hon kliat sig själv så illa för att få bort matrester som fortfarande fastnar i kinden ovanför tandraden?
Hade den bruna ponnyn som är henne helt undergiven plötsligt bitit henne för första gången på fem år?

Man undrar!

Oh, jag blir uppvaktad, eller va? nej vad menar hon?

Så härom dagen behövde Dundie gå med valackerna en stund eftersom en del markarbete fanns kvar att göra vid vindskyddet efter att vi tidigare lagt ner rör för regnvattnet osv.

Jag täkte att de kan väl beta av lite på min lilla arbetsyta innan jag kör med gräsklipparen där. Ytan är ganska liten och begränsad.
Efter en stunds mumsande så började Dundie i vanlig ordning uppvakta grabbarna, vilket inte är något problem för det svarta varmblodet som är gårdens ledare. Han bara lipar åt hene och säger stick och brinn!
Min vita arabvalack däremot blev väldigt besvärad och kom inte riktigt undan henne eftersom det var så trångt. Vanligtvis känner han sig lite smickrad, men nu tyckte han det var obehagligt att hon var så närgången.
Så de fick gå ut i hagen för att få utrymme och som distraktion fick de hö. Det var lugnt för en stund, men sen satte hon igång igen med att vimsa på runt araben.
Eftersom det är så stort i hagen var det inget dramatiskt som inträffade, men jag kan konstatera att Dundie ändå agerade på ett helt nytt och inte så roligt sätt mot min arab, om man tänker i termer av skaderisk. Idel tänder, bakhovar och utfall.
Just det där rusandet med tänderna före är helt nytt och har alltså kommit efter att min ponny varit konvalecent.
Nog kan jag dikta upp ett antal teorier som förklaring, men ändå...jag blir lite förtvivlad och matt.

Man undrar!

Finns det någon idé där ute om vad det handlar om?

Shettis tre veckor på box

Efter tre veckor måste man bara få komma ut!
Och rulla sig där det är som minst rent!
Bandage, grimma, flughuva, grimma.
Jag hoppas att den antibakteriella kompressen håller sig på plats därmed.
Sedan en vecka tillbaka har krafterna kommit tillbaka, nu var hon ganska less på endast små promenader förutom boxen.
Kändes helt fantastiskt att hon piggade på sig, det var tydligt när det vände.
Och i normalfallet sover väl mina hästar i box kanske en vecka per år sammanlagt, då vid eländigt väder. Så nu är kvoten tämligen fylld vad gäller att stå inne, enligt svarta ponnyn. Lösdriften är bäst, med kompisar!

Såret på högra kinden är väldigt fint faktiskt, inte helt läkt men nu är det nog bara en vecka kvar med bandage.
Vi har klarat denna pärs! Förutom besök av Distriktsveterinären blev det tre vändor på klinik. Phu!
Men kanske ändå att det blir box nattetid i några dygn framåt.

En stund på jorden

Vi går en stund på jorden.

Tillsammans.

 

 

Ser man får man

Den som ser mig får mig.
Och du såg.

Prioriteringar

När man som jag har fem hästar händer det att någon får stå tillbaka i en period för att det behöver läggas focus på en enskild individ.
Förutom det vardagliga och rutinmäsiga som alla hästarna får så är det bara att erkänna att Dundie har fått en hel del focus sedan hon kom till flocken för ett och ett halvt år sedan.
De andra har inte tyckt illa vara. De har stöttat, förstått och gett den stadga till henne som hon behövt och jag har bidragit på mitt sätt. Jag får nog säga att Dundie har landat bra här hos oss.

Men just nu lägger jag med all nödvändighet allt mitt krut på min ena shetlandsponny som för en dryg vecka sedan skadade sig illa. Därmed blir det lite skralt med anteckningar vad gäller Dundie här på bloggen.


Att få ett bandage att sitta kvar på huvudet är en utmaning!
 

Jag har många foton som jag avstår att lägga upp på bloggen eftersom man kanske inte direkt ber om att bli överöst av obehagliga sårskador när man surfar in här.
Historien är som följer.
Mitt 18- åriga shettis-sto har traumatiska- och mekaniska skador i ansiktet efter att ha fastnat med huvudet i en traktor. Hon satt som ett i ett skruvstäd mellan ena bakhjulet och fotsteget upp till förarhytten. Hon hade suttit fast i cirka en timme innan hon upptäcktes och att få loss henne var ett konststycke i sig, det kräver sin egen historia.

Det har nu gått en och en halv vecka sedan händelsen och först idag kan jag säga att det känns som det börjar vända och att hon verkar få krafterna tillbaka.
Förutom det första besöket av Distriktsveterinären, som kämpade med den äran i flera timmar för att få fart på hennes allmäna cirkulation, så har vi hunnit vara på klinik två gånger. Vi har ytterligre ett besök inplanerat och det lär bli fler.
Eftersom en bult trängt in i kinden var vi primärt oroliga att käkleden skulle ha en fraktur. Dock visade röntgen inga frakturer på vare sig käke eller nacke, som väl var. Hon har alltså inga skelettskador. Ej heller några skador på tänderna.

Den avfläkta huden på kinderna har inte vållat så väldigt stora problem. Det har däremot det lilla hålet efter bulten, som nu längre inte är litet alls, snarare onödigt stort! Det kräver noggran omvårdnad.
Bandageringen är inte den lättaste att få att sitta, man vill ju gärna klia sig där man har sår liksom.

Hon har en allmän bakterieinfektion, ögoninflammation, skada på hornhinnan, och har stora problem med att äta.
Mina dagar ser just nu ut så här: ge smärtstillande en gång om dagen, ge penicillin en gång om dagen, ge en ögondroppe en gång om dagen och ha koll på pupillen, ge ögonsalva tre gånger om dagen, ta tempen tre gånger om dagen, skritta henne varje dag eftersom den där enda ögondroppen kan ge kolik, rensa munnen på henne före och efter mat.
Tur att jag kan jobba hemifrån!

Höpåse som belöning efter såromläggning.


 

Hon klarar inte att tugga så bra trots att hon är så himla sugen på strå. Det kan vara så att hon har en nervskada, hon är aningen sned i ansiktet fortfarande, men det kan också vara så att hon bara är förfärligt mördbultad.
Det hon norpar i sig kommer ut igen i klumpar, somligt fastnar halvvägs och jag måste hjälpa till att få ut det. Så då måste jag ju hitta lättuggade alternativ, vilket är en utmaning i sig eftersom detta är en fångponny, som normalt inte äter annat än hö. Jag inte kan stoppa i henne vad som helst.


Något litet grässtrå kan man väl få prova.
 

På kliniken är man imponerad över ponnyns lugn, sist sa veterinären: "den här kan du väl nästan ha inomhus".
"Jajjamensan", sa jag, "hon har särskilda tofflor för det ändamålet". Och så berättade jag lite kort om vårt tidigare liv med bland annat uppdrag för SVT.
Men också det kräver en helt egen historia.
För nu får det räcka att nämna att detta är inte riktigt vilken ponny som helst. Och jag gör mitt yttersta för att få henne kry igen!

Inspelning med SVT.



Wooop woop

Woop woop, den svarta är min, och den vita är min! Och själv jag är gul!

Förbättringar

Den här sommaren har det vilats från projekt på huset, det var en nödvändighet att retirera en smula efter flera år i rad av hårt arbete och att hela semstern faktiskt gått till stora reparationsjobb.
Dock har fina förbättringar gjorts på hästhuset i stället, som inte tarvat fullt så stora insater i tid räknat.
Av vindskyddets fem plintar har tre stycken blivit utbytta. Tjälen är ju ett stort besvär där vi bor och allt man äger och har skjuter och far beroende på årstid. Därmed är dragspels-hängrännan också utbytt och den nya hänger så fin och rak och med rätt fall.
Den elva år gamla stenkistan i hagen hade gjort sitt och nu har vindskyddets stuprör fått para ihop sig med ett 30 meter långt avloppsrör som slutar i ett dike. Förhoppningsvis kan det nu bli en bra avrinning.
Området närmast utanför vindskyddet kommer även att hårdgöras med duk och grus.

Då minigrävaren ändå var hyrd förbättrades några nertrampade diken i hagen, detta tror jag kommer bli superbra, inte minst vid snösmältningen på vårvintern. Jag ska stängsla så att hästarna får passera över dikena endast på bestämda ställen. Eventuellt blir det trummor nerlagda där, vi får se vad hösten har att bjuda på vad gäller fler projekt.

 

Dundie ville gärna studera arbetet på nära håll, helst lägga sig i samtalen kring hur dragningarna av dikena skulle ske också.

Att sitta sig till stillhet

Att sitta sig till stillhet
i det svala stallet.
Halväten middag på pallen intill den uppfällda solstolen.
Det enda som hörs är en ensam fluga
och en arbetande hästmage,
en och annan suck
från oss båda.

Resan fortsätter

Ridkonstens dag

Tänk att det redan har gått ett år sedan den första Ridkonstens dag ordnades på Lögdö bruk!
Vid det tillfället kom Dundies tidigare ägare långväga ifrån för att besöka oss (40 mil). De kom givetvis i första hand för att träffa Dundie men tillfället valdes för att få en liten inblick i vad för sorts gymnastik vi nu höll på att lära oss i rehabiliteringssyfte. Roligt!
Under året som gått har jag rensat bland alla mina hästsaker, tvättat och skurat. Sorterat ut sådant som jag inte använt på väldigt länge. Det är inte jättelätt att skiljas från diverse pryttlar - allt kan ju vara bra att ha, om man någon gång råkar få en häst i just den eller den storleken liksom.
Men jag ska ändå lämna en hel del saker till hästloppisen denna dag. Kanske kan i alla fall något bli sålt, de pengarna får i så fall gå till årets hö. Jag har redan sålt en rockard och en loksele storlek shettis. Dundie äter ensam lika mycket per dygn som de andra fyra tillsammans. Matkontot har alltså fördubblats sedan hon flyttade in. Hmm...

Stresspåslag

Mina tjejer har ju rejäla restriktioner vad gäller gräs. Och i år har jag faktiskt låtit även grabbarna äta några kilo hö per dygn och struntat i att använda tre av mina fyra sommarhagar, de är ändå i alldeles för högt hull. Tänkte jag. Kanske var dumt.

Den familj jag köper mitt fina foder av av får nog betraktas som hyfsat stor producent av hö. Jag har känt mig trygg sedan jag började köpa hö av dem för tre år sedan.
Så då blir det ju ett rejält stresspåslag när jag i går får höra i telefonen"...njae några tio ton kan du nog inte räkna med att få i år, möjligen fem."

Och inget är balat än.

Alltså, jag behöver börja vänja in på ny skörd nu, helst igår.

Och hur ska jag förhålla mig till "men säg att det ändå blir sol nu resten av veckan, då får vi ju in det som ligger slaget vilket är hur mycket som helst, och då kan du nog få det du behöver."
??
Panikkänslorna lägger sig inte i första taget.
Jakten har börjat! Gissar på Uppland eller Västerbotten för att få napp.

Vittring av ekvationen

När vi red runt sjön härom dagen sa min ridkompis "så där är man inte riktigt van att se henne". Hon syftade på att Dundie var lugn i steget och lång och låg i formen. Stundtals faktiskt nästan filosofisk med vinden i manen.

Vi startade vår ridning då jag fick henne i någon sorts reaktiva klopetiklopetklopeti-promenader med inslag av korta stunder harmoni.
Nu ett och ett halvt år senare närmar vi oss harmoni och balans med endast inslag av reaktiva utspel, som dessutom börjar minska i magnitud. Och färre antal meter av klopetiklopetiklopeti-gångart blir det för varje gång vi ger oss ut.

Stundtals känner jag vittringen av en symetrisk ekvation, jag är en lösning på spåren.

Total tilt

Jag ligger efter med att lämna in min film på övning nummer två i studiecirkeln som jag är med i genom föreningen ARV.

När jag nu äntligen fick tillfälle att filma så var det årets varmaste dag - hittills. Men tyvärr tror jag inte att det bara var värmen som gav mig total tilt i hjärnan. Kändes helt omöjligt att få till uppgiften med öppnor och slutor på volt. Jag måste vara inne inågon sorts omprogramering i hjärnan. Borde inte få närma mig en häst med kapson i näven. Usch! (Ge mig en repgrimma så jag får ordning på kroppsspråket liksom!)
Noterar det här för att jag inte ska glömma bort hur det kändes. Och för att jag ska förbereda mig bättre. Och för att jag ska komma ihåg hur förlåtande Dundie var mitt i eländet! Fina lilla Gula!

Dessutom krånglade tekninken, så jag lyckades varken redigera eller ladda upp något för mina cirkelkompisar att se.

Nä, skärpning!

 

 

Filmar med mobilen på läsplattan till sist eftersom all tekink strulade så.
Kolla hur Dundie kommer med huvudet i slutet, när jag förbereder mig för nästa kommando, och säger stillsamt "men du alltså, ska vi inte ta det här en annan dag..."

 

 

 

 

 

 

Kära lilla häst som står ut med mig!

Måndag och torsdag före lördag

Ja, då var det detta med att planera och se fram emot en spännande begivenhet. Man skärper till sig, laddar fokuserar. Vi skulle ju på kurs i lördags Dundie och jag!
Två veckor innan detta hade jag hovslagaren hemma och efter en hel del prat och velande bestämde jag mig för att denna gång få Dundie endast halvskodd. Som jag skrivit tidigare har jag gärna mina hästar barfota så långt det är möjligt. Men hittills har Dundie av olika skäl behövt skos runt om.
Det där kan man ju prata om i all evinnerlighet; förutsättningar, möjligheter, problem, ställningstaganden hit och dit, men det sparar jag till ett annat tillfälle.
Fakta 1: Dundie blir väldigt snubblig utan skor i fram, det är verkligen en markant skillnad mellan skodd och barfota.
Fakta 2: Dundie har väldigt lätt att få tappsko - alltid höger fram.

På måndagen före lördagen hade hon tappsko - höger fram. Min hovslagare hade semester!
Jag hade som jag såg det tre aternativ; försöka hitta en annan hovslagare som kunde slå på skon, själv ta av den andra skon, välja en annan av mina hästar som kurskamrat.
Jag valde att ta av vänsterskon, och jag var just då väldigt nöjd med att Dundie inte var skodd runt om. Jag har ett sedan ett halvår tillbaka ett sönderslitet vänsterknä som komplicerar tillvaron emellanåt, inte en fantastisk ställning för mig att stå i alltså - hovslagarställningen.

Förberedelserna fortsatte under veckan med att läsa gamla clinic-anteckningar, grundligt skura hästtransporten, äntligen få på den sommardäcken osv.

Så på torsdagen före lördagen är väl hästen halt!
Jag bedömer det som att hon har ont i knät och insidan av skenan på vänster fram ner mot kotan. Dock ej svullen eller varm. Men ååå alltså!

Mitt i mörkaste november, eller i ett snögloppigt januari när ingen riktig vinter ännu kommit tycker jag ofta att fem hästar är väl mycket att bo ihop med, sett till arbetsinsats och timmar tillgängliga per dygn. Men just nu vid ett sådant här tillfälle var det ju toppen, jag hade hela fyra stycken andra att välja på.
Valet föll på min trogne vapendragare och själabroder vilken jag i år firar tjugoårsjubileum med, min arabvalack som är 22 år.
Det blev jättebra och roligt! Och Anna-Clara är så otroligt skicklig på att hitta ingången till alla ekipage (www.artofriding.se).
- Gå ett varv, visa vad du gjort sen sist med den gula, säger hon och tar en slurk kaffe på stående fot. Innan man hunnit runt ridbanan så har hon bilden klar för sig, fast jag nu går med den vita.
Jag fick lära mig helt nya saker, såklart, jag hade ju en helt annan häst med mig. Man skulle kunna säga att han är Dundies totala motsats, nästan i alla avseenden.
Men det blev ju inte vad jag hade trott eller tänkt mig när jag laddade och förberedde mig.
Blir det någonsin det?

 

Av hältan märks nu inget längre, skönt!

Men att hon ska hålla på så ystert i hagen jämt!



Rakriktad eller rakställd?

Rakrikrad = Hästen bär lika mycket med båda bakbenen. Hästen kan vara böjd.
Rakställd = Hästens ryggrad är helt rak. Hästen är alltså inte böjd.  

(Katrin Wallgren i sin bok Skola din häst till ökad samling och hållbarhet). 

Efter en lång vinterdvala är vi igång och har en massa att fundera över och få grepp om. Studiecirkeln i ARV har kickat igång oss verkligen. Efter en del frågor jag fått med anledning av den film jag postat i cirkeln så tog jag fram Dundies journaler från Strömsholm som jag begärde att få ut när jag tog över henne. Det är en dyster läsning som jag lagt till handlingarna, så jag fick ta ett snack med min egen motvillighet för att kunna läsa dem igen.
Min främsta reflektion blir en stor respekt för min tränare!
För ett år sedan när jag började nosa på ridkonsten som koncept, i rehabiliteringssyfte, så var denna lilla detalj bland det absolut första jag fick lära mig under min första clinic:
När jag leder Dundie i vänster varv och försöker hjälpa henne hitta form så har jag höger hand i skänkelläget.
Men när jag gör detsamma i höger varv så behöver jag flytta upp vänster hand från skänkelläget till halskotpelaren. Alltså ganska nära där halsen fäster in mot bogen.

Detta var något tränaren sade utifrån att Dundie har särskilt svårt med sin högra sida, vid den här tiden vände sig hela hästen ungefär som när en människa i en filmkomedi vänder sig om hållandes en lång planka. Det var liksom bara att huka sig när hon gjorde rollbacks oombedd och huvudet kom farandes. Alternativt kunde man göra en Karate Kid och slänga upp en parerande underarm.
Men även om jag uppfattade den största styvheten åt höger så var enbart halsen lättare att böja åt höger än åt vänster.
Som jag tror var det väl bara ett lite rutinerat tränartips sådär "flytta upp handen i höger varv så hjälper du henne bättre att ställa sig en aning i halsen".
I journalen så läser jag nu en notering att efter röntgen av halskotpelaren så finner man en lindrigt oregelbunden fasettled vid C5-C6. Och var är det? Jo, just där jag under ledövningarna behövde placera min hand! Respekt Anna-Clara Olofsson! www.artofriding.se

Och nu laddar vi som bäst för att åka på clinic för henne igen, i övermorgon!
Undrar vad vi får för nya utmaningar då?

Snäll

Funderar som så många gånger förut över ordet snäll.
Vad betyder det i hästsammanhang?

Snäll.
"Jag vill ha en snäll häst".
Snäll.
"Jag vill att min häst ska vara snäll".

Hur är hästen då?
Vad menas?
Snäll?

Och vad blir motsatsordet?

 

 

Kollade på Synonymer.se och fann:

Synonymer till snäll: godhjärtad, god, hjälpsam, hygglig, vänlig, bussig, rar, trevlig, gemytlig, godmodig, tillmötesgående, välmenande, fridsam, reko, schysst, lydig, väluppfostrad, foglig, medgörlig, beskedlig.

Motsatsord: elak, stygg, dum, taskig.

Focus

You can communicate with animals three ways: by talking to them, by touching them, and by focusing. When you're focusing, you're concentrating hard on a goal. Animals can sense your concentration and will respond to what you're focusing on.

GaWaNi Pony Boy

Studiecirkel

Vi är med i en studiecirkel som ges genom ARV (www.foreningenarv.se) och det är så roligt, inspirerande och nyttigt. Och inte behöver vi åka hemifrån heller eftersom man filmar sig själv utifrån givna övningar, lägger upp och feedbackar varandra i en sluten FB-grupp.
Jag ser min häst med nya ögon!