Vittring av ekvationen

När vi red runt sjön härom dagen sa min ridkompis "så där är man inte riktigt van att se henne". Hon syftade på att Dundie var lugn i steget och lång och låg i formen. Stundtals faktiskt nästan filosofisk med vinden i manen.

Vi startade vår ridning då jag fick henne i någon sorts reaktiva klopetiklopetklopeti-promenader med inslag av korta stunder harmoni.
Nu ett och ett halvt år senare närmar vi oss harmoni och balans med endast inslag av reaktiva utspel, som dessutom börjar minska i magnitud. Och färre antal meter av klopetiklopetiklopeti-gångart blir det för varje gång vi ger oss ut.

Stundtals känner jag vittringen av en symetrisk ekvation, jag är en lösning på spåren.