Prioriteringar

När man som jag har fem hästar händer det att någon får stå tillbaka i en period för att det behöver läggas focus på en enskild individ.
Förutom det vardagliga och rutinmäsiga som alla hästarna får så är det bara att erkänna att Dundie har fått en hel del focus sedan hon kom till flocken för ett och ett halvt år sedan.
De andra har inte tyckt illa vara. De har stöttat, förstått och gett den stadga till henne som hon behövt och jag har bidragit på mitt sätt. Jag får nog säga att Dundie har landat bra här hos oss.

Men just nu lägger jag med all nödvändighet allt mitt krut på min ena shetlandsponny som för en dryg vecka sedan skadade sig illa. Därmed blir det lite skralt med anteckningar vad gäller Dundie här på bloggen.


Att få ett bandage att sitta kvar på huvudet är en utmaning!
 

Jag har många foton som jag avstår att lägga upp på bloggen eftersom man kanske inte direkt ber om att bli överöst av obehagliga sårskador när man surfar in här.
Historien är som följer.
Mitt 18- åriga shettis-sto har traumatiska- och mekaniska skador i ansiktet efter att ha fastnat med huvudet i en traktor. Hon satt som ett i ett skruvstäd mellan ena bakhjulet och fotsteget upp till förarhytten. Hon hade suttit fast i cirka en timme innan hon upptäcktes och att få loss henne var ett konststycke i sig, det kräver sin egen historia.

Det har nu gått en och en halv vecka sedan händelsen och först idag kan jag säga att det känns som det börjar vända och att hon verkar få krafterna tillbaka.
Förutom det första besöket av Distriktsveterinären, som kämpade med den äran i flera timmar för att få fart på hennes allmäna cirkulation, så har vi hunnit vara på klinik två gånger. Vi har ytterligre ett besök inplanerat och det lär bli fler.
Eftersom en bult trängt in i kinden var vi primärt oroliga att käkleden skulle ha en fraktur. Dock visade röntgen inga frakturer på vare sig käke eller nacke, som väl var. Hon har alltså inga skelettskador. Ej heller några skador på tänderna.

Den avfläkta huden på kinderna har inte vållat så väldigt stora problem. Det har däremot det lilla hålet efter bulten, som nu längre inte är litet alls, snarare onödigt stort! Det kräver noggran omvårdnad.
Bandageringen är inte den lättaste att få att sitta, man vill ju gärna klia sig där man har sår liksom.

Hon har en allmän bakterieinfektion, ögoninflammation, skada på hornhinnan, och har stora problem med att äta.
Mina dagar ser just nu ut så här: ge smärtstillande en gång om dagen, ge penicillin en gång om dagen, ge en ögondroppe en gång om dagen och ha koll på pupillen, ge ögonsalva tre gånger om dagen, ta tempen tre gånger om dagen, skritta henne varje dag eftersom den där enda ögondroppen kan ge kolik, rensa munnen på henne före och efter mat.
Tur att jag kan jobba hemifrån!

Höpåse som belöning efter såromläggning.


 

Hon klarar inte att tugga så bra trots att hon är så himla sugen på strå. Det kan vara så att hon har en nervskada, hon är aningen sned i ansiktet fortfarande, men det kan också vara så att hon bara är förfärligt mördbultad.
Det hon norpar i sig kommer ut igen i klumpar, somligt fastnar halvvägs och jag måste hjälpa till att få ut det. Så då måste jag ju hitta lättuggade alternativ, vilket är en utmaning i sig eftersom detta är en fångponny, som normalt inte äter annat än hö. Jag inte kan stoppa i henne vad som helst.


Något litet grässtrå kan man väl få prova.
 

På kliniken är man imponerad över ponnyns lugn, sist sa veterinären: "den här kan du väl nästan ha inomhus".
"Jajjamensan", sa jag, "hon har särskilda tofflor för det ändamålet". Och så berättade jag lite kort om vårt tidigare liv med bland annat uppdrag för SVT.
Men också det kräver en helt egen historia.
För nu får det räcka att nämna att detta är inte riktigt vilken ponny som helst. Och jag gör mitt yttersta för att få henne kry igen!

Inspelning med SVT.