Who?

Who? Me? What now?

Man undrar

Vacker gul, men konstig...

Man undrar. Eller snarare, jag undrar vad det hela handlar om.

Efter att min svarta ponny stått på box i tre veckor på grund av sin skada i ansiktet släppte jag äntligen ut henne i hagen, vilket jag skrivit om tidigare.
Hon var så glad att få komma ut till sin jämnstora väninna och hon var så glad över att se Dundie på andra sidan eltråden. Hon gnäggade och brallade, hoppade runt och spelade ut hela glädjeregistret!

Den vanliga rutinen är att Dundie går med shettisarna en del av dagen, för att sedan gå själv och äta allt det hon behöver få i sig på ett dygn. Under de tre veckor som passerat hade denna rutin följts i samvaro med den bruna ponnyn, allt var som vanligt, dock alltså minus svart ponny.

Ibland går hon även med valackerna en del av dagen, hon äter mer än dem också så hon behöver alltså egen tid. Men än så länge i sommar och på höstkanten har de haft för mycket gräs för att jag ska våga ha henne så långa stunder med dem.
Det finns även en särskild historia kring att hon inte kan gå med dem alla veckor i månaden, p.g.a sin brunst. Men det är en annan berättelse.

Nåväl, den svarta ponnyn släpptes ut med huvudet inslaget i bandage/grimma/flughuva/grimma för att täcka det läkande såret, och hon var själaglad! Tillbaka till livet!

När det efter en stund blev dags för Dundie att gå in till småtjejerna agerade hon väldigt oväntat. Och otrevligt! Hon jagade den svarta ponnyn längs med staketet med tänderna före, sparkade och levde rövare mot henne. Den bruna ponnyn tittade på och förstod ingenting, blev förvirrad och upprörd allt medan den svarta försökte klara livhanken. Snabbt som ögat och fullständigt adrenalinstinn fick jag mota in Dundie i sin hage igen.
Därefter höll hon på och gjorde utfall mot ponnyn, över tråden, i tre-fyra dagar!

Vad handlar detta om?

Efter ett tag lugnade hon sig som det verkade, men någon dryg vecka senare hade svarta ponnyn ett märkligt sår i ansiktet, bara en bit nedanför skadan som nu ju är läkt. Blottad hud, nog så stort.
Hade Dundie kommit åt att bita henne över staketet?
Hade hon kliat sig själv så illa för att få bort matrester som fortfarande fastnar i kinden ovanför tandraden?
Hade den bruna ponnyn som är henne helt undergiven plötsligt bitit henne för första gången på fem år?

Man undrar!

Oh, jag blir uppvaktad, eller va? nej vad menar hon?

Så härom dagen behövde Dundie gå med valackerna en stund eftersom en del markarbete fanns kvar att göra vid vindskyddet efter att vi tidigare lagt ner rör för regnvattnet osv.

Jag täkte att de kan väl beta av lite på min lilla arbetsyta innan jag kör med gräsklipparen där. Ytan är ganska liten och begränsad.
Efter en stunds mumsande så började Dundie i vanlig ordning uppvakta grabbarna, vilket inte är något problem för det svarta varmblodet som är gårdens ledare. Han bara lipar åt hene och säger stick och brinn!
Min vita arabvalack däremot blev väldigt besvärad och kom inte riktigt undan henne eftersom det var så trångt. Vanligtvis känner han sig lite smickrad, men nu tyckte han det var obehagligt att hon var så närgången.
Så de fick gå ut i hagen för att få utrymme och som distraktion fick de hö. Det var lugnt för en stund, men sen satte hon igång igen med att vimsa på runt araben.
Eftersom det är så stort i hagen var det inget dramatiskt som inträffade, men jag kan konstatera att Dundie ändå agerade på ett helt nytt och inte så roligt sätt mot min arab, om man tänker i termer av skaderisk. Idel tänder, bakhovar och utfall.
Just det där rusandet med tänderna före är helt nytt och har alltså kommit efter att min ponny varit konvalecent.
Nog kan jag dikta upp ett antal teorier som förklaring, men ändå...jag blir lite förtvivlad och matt.

Man undrar!

Finns det någon idé där ute om vad det handlar om?

Shettis tre veckor på box

Efter tre veckor måste man bara få komma ut!
Och rulla sig där det är som minst rent!
Bandage, grimma, flughuva, grimma.
Jag hoppas att den antibakteriella kompressen håller sig på plats därmed.
Sedan en vecka tillbaka har krafterna kommit tillbaka, nu var hon ganska less på endast små promenader förutom boxen.
Kändes helt fantastiskt att hon piggade på sig, det var tydligt när det vände.
Och i normalfallet sover väl mina hästar i box kanske en vecka per år sammanlagt, då vid eländigt väder. Så nu är kvoten tämligen fylld vad gäller att stå inne, enligt svarta ponnyn. Lösdriften är bäst, med kompisar!

Såret på högra kinden är väldigt fint faktiskt, inte helt läkt men nu är det nog bara en vecka kvar med bandage.
Vi har klarat denna pärs! Förutom besök av Distriktsveterinären blev det tre vändor på klinik. Phu!
Men kanske ändå att det blir box nattetid i några dygn framåt.

En stund på jorden

Vi går en stund på jorden.

Tillsammans.

 

 

Ser man får man

Den som ser mig får mig.
Och du såg.

Prioriteringar

När man som jag har fem hästar händer det att någon får stå tillbaka i en period för att det behöver läggas focus på en enskild individ.
Förutom det vardagliga och rutinmäsiga som alla hästarna får så är det bara att erkänna att Dundie har fått en hel del focus sedan hon kom till flocken för ett och ett halvt år sedan.
De andra har inte tyckt illa vara. De har stöttat, förstått och gett den stadga till henne som hon behövt och jag har bidragit på mitt sätt. Jag får nog säga att Dundie har landat bra här hos oss.

Men just nu lägger jag med all nödvändighet allt mitt krut på min ena shetlandsponny som för en dryg vecka sedan skadade sig illa. Därmed blir det lite skralt med anteckningar vad gäller Dundie här på bloggen.


Att få ett bandage att sitta kvar på huvudet är en utmaning!
 

Jag har många foton som jag avstår att lägga upp på bloggen eftersom man kanske inte direkt ber om att bli överöst av obehagliga sårskador när man surfar in här.
Historien är som följer.
Mitt 18- åriga shettis-sto har traumatiska- och mekaniska skador i ansiktet efter att ha fastnat med huvudet i en traktor. Hon satt som ett i ett skruvstäd mellan ena bakhjulet och fotsteget upp till förarhytten. Hon hade suttit fast i cirka en timme innan hon upptäcktes och att få loss henne var ett konststycke i sig, det kräver sin egen historia.

Det har nu gått en och en halv vecka sedan händelsen och först idag kan jag säga att det känns som det börjar vända och att hon verkar få krafterna tillbaka.
Förutom det första besöket av Distriktsveterinären, som kämpade med den äran i flera timmar för att få fart på hennes allmäna cirkulation, så har vi hunnit vara på klinik två gånger. Vi har ytterligre ett besök inplanerat och det lär bli fler.
Eftersom en bult trängt in i kinden var vi primärt oroliga att käkleden skulle ha en fraktur. Dock visade röntgen inga frakturer på vare sig käke eller nacke, som väl var. Hon har alltså inga skelettskador. Ej heller några skador på tänderna.

Den avfläkta huden på kinderna har inte vållat så väldigt stora problem. Det har däremot det lilla hålet efter bulten, som nu längre inte är litet alls, snarare onödigt stort! Det kräver noggran omvårdnad.
Bandageringen är inte den lättaste att få att sitta, man vill ju gärna klia sig där man har sår liksom.

Hon har en allmän bakterieinfektion, ögoninflammation, skada på hornhinnan, och har stora problem med att äta.
Mina dagar ser just nu ut så här: ge smärtstillande en gång om dagen, ge penicillin en gång om dagen, ge en ögondroppe en gång om dagen och ha koll på pupillen, ge ögonsalva tre gånger om dagen, ta tempen tre gånger om dagen, skritta henne varje dag eftersom den där enda ögondroppen kan ge kolik, rensa munnen på henne före och efter mat.
Tur att jag kan jobba hemifrån!

Höpåse som belöning efter såromläggning.


 

Hon klarar inte att tugga så bra trots att hon är så himla sugen på strå. Det kan vara så att hon har en nervskada, hon är aningen sned i ansiktet fortfarande, men det kan också vara så att hon bara är förfärligt mördbultad.
Det hon norpar i sig kommer ut igen i klumpar, somligt fastnar halvvägs och jag måste hjälpa till att få ut det. Så då måste jag ju hitta lättuggade alternativ, vilket är en utmaning i sig eftersom detta är en fångponny, som normalt inte äter annat än hö. Jag inte kan stoppa i henne vad som helst.


Något litet grässtrå kan man väl få prova.
 

På kliniken är man imponerad över ponnyns lugn, sist sa veterinären: "den här kan du väl nästan ha inomhus".
"Jajjamensan", sa jag, "hon har särskilda tofflor för det ändamålet". Och så berättade jag lite kort om vårt tidigare liv med bland annat uppdrag för SVT.
Men också det kräver en helt egen historia.
För nu får det räcka att nämna att detta är inte riktigt vilken ponny som helst. Och jag gör mitt yttersta för att få henne kry igen!

Inspelning med SVT.



Wooop woop

Woop woop, den svarta är min, och den vita är min! Och själv jag är gul!