Talande öga

Idag när jag hade hovslagaren hemma så gjorde hon som hon gör varje gång hon kommer. Hon mätte avståndet mellan höften och sista revbenet på Dundie för att få en hint om bäckenet skevar eller inte. Min hovslagare är som jag nämnt tidigare även massör, mycket praktiskt tycker jag

Förra gången hovis var här var det första och enda gången hittills som avståndet var det samma på bägge sidor. Då behövde hon inte heller hjälpa till att korrigera något. Men idag behövdes lite knåd och två knyck.

Där jag stod intill huvudet var det oerhört fascinerande att observera Dundies öga!

Hon är vanligtvis väldigt tydlig med att dra suckar av lättnad och slicka sig om munnen när spänningar släpper, eller när hon är allmänt nöjd.

Men innan det ens hände idag så var det en sån väldigt speciell skiftning i blicken, just som hovis kom tillrätta med låsningen i korset. Det var som att dra ifrån en gardin framför ett fönster och släppa in ett milt men klart ljus.

Och plötsligt tog hon liksom in omgivningen igen, hon såg oss! Hon har varit så väldigt fjär att jag nästan känt mig som på ruta ett igen nu ett tag.

Hon kunde nu inte nog försöka slå knut på sig själv för att vända huvudet mot hovis i tacksamhet, verkligen sökte henne, vilket är ovanligt.

Mycket intressant, som om ett moln plötsligt fortsatte sin färd, tog skuggan med sig och lät solen komma fram.