Mike Beck : Don't Hurt My Heart

Det enda jag önskar mig i jul - och resten av året. Och nästa.
(Thank's Mike - once more.)

Välsignade traktor

I går kväll hade det lagt sig frost på isen och den var rätt ok att gå på. Shettisarna som alltid går oskodda har klarat sig ganska bra när de gått mellan sitt vindskydd, den uppvärmda vattenbaljan och skogs-kullen. De har hittat jordhögar där de kan sätta småhovarna på något finurligt vis.

Senare på nattkröken kom dock någon sorts nederbörd som en helt objuden gäst. Allt hade blivit blankt och när jag tittade ut i morse såg det ut så här.

Här står lilla bruna på en snöfläck och tar sig just ingenstans.

Går omkring lite i hopp om att jag ska rädda henne.
Lilla svart står i vindskyddet och kommer inte just någon vart hon heller.

Precis intill det där hörnet har jag tråd till en annan hage som jag nu kunde lotsa ut den bruna ponnyn i.

Phu! Finfin orörd hage.

Samtidigt satte gårdsherren igång med att riva upp isen medelst traktor-kedjorna på bakhjulen. Mycket bra, det har räddat oss flera vintrar att han gör liksom gångar som hästarna kan gå på. Det blev nu upp-rafsad is mellan vindskyddet, vattenbaljan och den nyöppnade hagen. Samt ganska mycket rafs i det stora hela, överallt.

Nu vore det bra om det fryser till lite och blir frostigt där traktorn har farit fram. Det var ändå fortfarande halt och svårt gå för lilla svarta när jag ledde bort henne till väninnan i den nyöppnade hagen.

Gräset i den här delen av hagen klippte jag i höstas innan jag stängde av den. Trots det, och trots att vi har tjäle sen länge är jag rädd att dessa två får i sig för mycket gamm-förna, alltså vissnat gräs. Så eventuellt får det bli box några nätter för de här två, i väntan på att det nu tillfixade underlaget blir lite bättre att röra sig på och jag kanske kan stänga det här gräsiga igen.

Man får liksom hitta nya lösningar hela tiden, och traktorn är då verkligen till välsignelse!
Och det är bra att ha stängningsmöjligheter här och var. Vissa vintrar då alla varit oskodda har de till och med gått runt fritt på gården, och då stått på box några dygn. Jag har stängselstolp runt hela fastigheten så det går att stänga. En bieffekt av att ha hund, som visade sig bli till nytta när vintrarna är för isiga.

Gamla minnen - Mike till Bill

Jag följer ett antal hästiga bloggar och idag fick jag anledning att rota runt i ett USB för att försöka hitta ett dokument att dela av mig av till en skriverska i nöd.
Jag verkar gå bet och har därför börjat leta uppgifter i en av mina sovande bloggar, som hölls igång före Dundie kom hit.
Kände att jag ville klistra in ett inlägg här från en av dessa bloggar. Jag syftar då jag skriver på min arab som jag i år har firat 20 - årsjubileum med!
Jag har grubblat mycket på sistone över mitt hästeri, jag tycker att Dundie är den mest komplicerade häst jag har träffat hittills. Ibland undrar jag om jag kan någonting om hästar över huvud taget. Så kändes det i alla fall när hon blev så konstig i samband med att jag äntligen kunde släppa ut min ponny som stått skadad på box i tre veckor nu i höst.
Jag får då påminna mig om att 20 år med Vit är faktiskt tjugo år! då hinner man växa ihop rätt bra. Och det jag kände då när jag delade låten med den här fina texten från hästen Patrick till mäster Bill, känner jag ännu mer idag såklart.

Dundie är för övrigt sig själv igen nu. Men hon får inte gå med småtjejerna. Än.

Här kommer inlägget jag skrev 2012.

MIKE TILL BILL

På något vis går cirklarna alltid tillbaka till de lärde, om och om igen.
Och vilket år startade min resa, då Mike i en nedsutten soffa spelade på gitarren, efter långa dagar i ridhuset på Stenbro? Jag gissar 1997.
Ännu traskar jag vidare. Med samma häst nu som då, vilket gör hjärtat ödmjukt, oändligt!
Mike Becks hyllning till Bill Dorrance, via Patrick:
http://www.youtube.com/watch?v=PzkfjfvHa-s

Nog nu





Nu fick det i alla fall vara nog med stapplandet!

Förra gången hovslagaren var här så blev endast den vita hästen skodd. Jag tänkte mig att Dundie och den svarta hästen skulle klara sig oskodda till i slutet av december. För närvarande mäktar jag av hälsoskäl inte med att hålla igång alla tre ridhästarna nämligen.
Jag såg inga tydliga tecken på att vintern var i antågande och jag hoppades på hyfsat isfritt. Man får liksom kalkylera lite hit och dit med skoningen numera, jag begriper mig verkligen inte på vintrarna nu för tiden!
Innan Dundie flyttade hit så hade vi ett tillbud när min vita vapendragare mitt i julhelgen låg på knä och snurrade runt på blankisen i hagen och kom ingenstans. Det var helt förfärligt innan jag kunde rädda honom ur den situationen. Jag bestämde mig då för att barfota i all ära, men inte på vintern, och inte i isiga hagar.
Nu mitt i skoperioden hade det frusit till i backen och Dundie har haft väldiga problem med att gå på knögglet nära vindskyddet. Det blev lite bättre när det kom snö, men när hon väl passerat ut till bra underlag har jag ändå noterat att det inte varit ok alls i bakkärran. Som oftast alltså, men ändå, nu var det värre dvs. hennes problem syntes tydligare än vanligt i rörelsemönstret.
Min snälla hovis hade en lucka och kunde komma med kort varsel och sko upp Svart och Gul i morse, jätteskönt att slippa oroa sig nu, is eller ej!

 

Framdelen funkade bra att sko, hon stod och sov, men när jag tittar på bilden här nedanför kan jag ändå både se och känna hur ont hon har i bakdelen. Vilket såklart också visade sig vid skoningen bak, jobbigt att stå på tre ben någon längre stund.

Min hovis hjälper varje gång hon är här till med lite massage och ett par knyck, efter att först ha mätt avståndet mellan sista revbenet och höftleden med en tumstock.


Precis här, på denna triggerpunkt var det särskilt ont idag. Mer än vanligt, vilket
jag ju också sett när Dundie har strosat runt.
Hon haltade inte, men gick annorlunda. Sånt där kan man se även i mörkret när man känner sin häst!

 

Triggerpunkten i rak linje med höftleden.

Välgörande knåd, Svarteman tittar på.



Den här kroppen har vi fått hyfsad ordning på.
Men det syns i hennes muskler att jag är sjuk och inte orkar hålla igång henne fysiskt.

Så himla skönt det var att komma ut i hagen sen! Stadig på foten och vägvinnande som bara hon är!