Gamla minnen - Mike till Bill

Jag följer ett antal hästiga bloggar och idag fick jag anledning att rota runt i ett USB för att försöka hitta ett dokument att dela av mig av till en skriverska i nöd.
Jag verkar gå bet och har därför börjat leta uppgifter i en av mina sovande bloggar, som hölls igång före Dundie kom hit.
Kände att jag ville klistra in ett inlägg här från en av dessa bloggar. Jag syftar då jag skriver på min arab som jag i år har firat 20 - årsjubileum med!
Jag har grubblat mycket på sistone över mitt hästeri, jag tycker att Dundie är den mest komplicerade häst jag har träffat hittills. Ibland undrar jag om jag kan någonting om hästar över huvud taget. Så kändes det i alla fall när hon blev så konstig i samband med att jag äntligen kunde släppa ut min ponny som stått skadad på box i tre veckor nu i höst.
Jag får då påminna mig om att 20 år med Vit är faktiskt tjugo år! då hinner man växa ihop rätt bra. Och det jag kände då när jag delade låten med den här fina texten från hästen Patrick till mäster Bill, känner jag ännu mer idag såklart.

Dundie är för övrigt sig själv igen nu. Men hon får inte gå med småtjejerna. Än.

Här kommer inlägget jag skrev 2012.

MIKE TILL BILL

På något vis går cirklarna alltid tillbaka till de lärde, om och om igen.
Och vilket år startade min resa, då Mike i en nedsutten soffa spelade på gitarren, efter långa dagar i ridhuset på Stenbro? Jag gissar 1997.
Ännu traskar jag vidare. Med samma häst nu som då, vilket gör hjärtat ödmjukt, oändligt!
Mike Becks hyllning till Bill Dorrance, via Patrick:
http://www.youtube.com/watch?v=PzkfjfvHa-s