Nog nu





Nu fick det i alla fall vara nog med stapplandet!

Förra gången hovslagaren var här så blev endast den vita hästen skodd. Jag tänkte mig att Dundie och den svarta hästen skulle klara sig oskodda till i slutet av december. För närvarande mäktar jag av hälsoskäl inte med att hålla igång alla tre ridhästarna nämligen.
Jag såg inga tydliga tecken på att vintern var i antågande och jag hoppades på hyfsat isfritt. Man får liksom kalkylera lite hit och dit med skoningen numera, jag begriper mig verkligen inte på vintrarna nu för tiden!
Innan Dundie flyttade hit så hade vi ett tillbud när min vita vapendragare mitt i julhelgen låg på knä och snurrade runt på blankisen i hagen och kom ingenstans. Det var helt förfärligt innan jag kunde rädda honom ur den situationen. Jag bestämde mig då för att barfota i all ära, men inte på vintern, och inte i isiga hagar.
Nu mitt i skoperioden hade det frusit till i backen och Dundie har haft väldiga problem med att gå på knögglet nära vindskyddet. Det blev lite bättre när det kom snö, men när hon väl passerat ut till bra underlag har jag ändå noterat att det inte varit ok alls i bakkärran. Som oftast alltså, men ändå, nu var det värre dvs. hennes problem syntes tydligare än vanligt i rörelsemönstret.
Min snälla hovis hade en lucka och kunde komma med kort varsel och sko upp Svart och Gul i morse, jätteskönt att slippa oroa sig nu, is eller ej!

 

Framdelen funkade bra att sko, hon stod och sov, men när jag tittar på bilden här nedanför kan jag ändå både se och känna hur ont hon har i bakdelen. Vilket såklart också visade sig vid skoningen bak, jobbigt att stå på tre ben någon längre stund.

Min hovis hjälper varje gång hon är här till med lite massage och ett par knyck, efter att först ha mätt avståndet mellan sista revbenet och höftleden med en tumstock.


Precis här, på denna triggerpunkt var det särskilt ont idag. Mer än vanligt, vilket
jag ju också sett när Dundie har strosat runt.
Hon haltade inte, men gick annorlunda. Sånt där kan man se även i mörkret när man känner sin häst!

 

Triggerpunkten i rak linje med höftleden.

Välgörande knåd, Svarteman tittar på.



Den här kroppen har vi fått hyfsad ordning på.
Men det syns i hennes muskler att jag är sjuk och inte orkar hålla igång henne fysiskt.

Så himla skönt det var att komma ut i hagen sen! Stadig på foten och vägvinnande som bara hon är!