Wooop woop

Woop woop, den svarta är min, och den vita är min! Och själv jag är gul!

Förbättringar

Den här sommaren har det vilats från projekt på huset, det var en nödvändighet att retirera en smula efter flera år i rad av hårt arbete och att hela semstern faktiskt gått till stora reparationsjobb.
Dock har fina förbättringar gjorts på hästhuset i stället, som inte tarvat fullt så stora insater i tid räknat.
Av vindskyddets fem plintar har tre stycken blivit utbytta. Tjälen är ju ett stort besvär där vi bor och allt man äger och har skjuter och far beroende på årstid. Därmed är dragspels-hängrännan också utbytt och den nya hänger så fin och rak och med rätt fall.
Den elva år gamla stenkistan i hagen hade gjort sitt och nu har vindskyddets stuprör fått para ihop sig med ett 30 meter långt avloppsrör som slutar i ett dike. Förhoppningsvis kan det nu bli en bra avrinning.
Området närmast utanför vindskyddet kommer även att hårdgöras med duk och grus.

Då minigrävaren ändå var hyrd förbättrades några nertrampade diken i hagen, detta tror jag kommer bli superbra, inte minst vid snösmältningen på vårvintern. Jag ska stängsla så att hästarna får passera över dikena endast på bestämda ställen. Eventuellt blir det trummor nerlagda där, vi får se vad hösten har att bjuda på vad gäller fler projekt.

 

Dundie ville gärna studera arbetet på nära håll, helst lägga sig i samtalen kring hur dragningarna av dikena skulle ske också.

Att sitta sig till stillhet

Att sitta sig till stillhet
i det svala stallet.
Halväten middag på pallen intill den uppfällda solstolen.
Det enda som hörs är en ensam fluga
och en arbetande hästmage,
en och annan suck
från oss båda.

Resan fortsätter

Ridkonstens dag

Tänk att det redan har gått ett år sedan den första Ridkonstens dag ordnades på Lögdö bruk!
Vid det tillfället kom Dundies tidigare ägare långväga ifrån för att besöka oss (40 mil). De kom givetvis i första hand för att träffa Dundie men tillfället valdes för att få en liten inblick i vad för sorts gymnastik vi nu höll på att lära oss i rehabiliteringssyfte. Roligt!
Under året som gått har jag rensat bland alla mina hästsaker, tvättat och skurat. Sorterat ut sådant som jag inte använt på väldigt länge. Det är inte jättelätt att skiljas från diverse pryttlar - allt kan ju vara bra att ha, om man någon gång råkar få en häst i just den eller den storleken liksom.
Men jag ska ändå lämna en hel del saker till hästloppisen denna dag. Kanske kan i alla fall något bli sålt, de pengarna får i så fall gå till årets hö. Jag har redan sålt en rockard och en loksele storlek shettis. Dundie äter ensam lika mycket per dygn som de andra fyra tillsammans. Matkontot har alltså fördubblats sedan hon flyttade in. Hmm...

Stresspåslag

Mina tjejer har ju rejäla restriktioner vad gäller gräs. Och i år har jag faktiskt låtit även grabbarna äta några kilo hö per dygn och struntat i att använda tre av mina fyra sommarhagar, de är ändå i alldeles för högt hull. Tänkte jag. Kanske var dumt.

Den familj jag köper mitt fina foder av av får nog betraktas som hyfsat stor producent av hö. Jag har känt mig trygg sedan jag började köpa hö av dem för tre år sedan.
Så då blir det ju ett rejält stresspåslag när jag i går får höra i telefonen"...njae några tio ton kan du nog inte räkna med att få i år, möjligen fem."

Och inget är balat än.

Alltså, jag behöver börja vänja in på ny skörd nu, helst igår.

Och hur ska jag förhålla mig till "men säg att det ändå blir sol nu resten av veckan, då får vi ju in det som ligger slaget vilket är hur mycket som helst, och då kan du nog få det du behöver."
??
Panikkänslorna lägger sig inte i första taget.
Jakten har börjat! Gissar på Uppland eller Västerbotten för att få napp.

Vittring av ekvationen

När vi red runt sjön härom dagen sa min ridkompis "så där är man inte riktigt van att se henne". Hon syftade på att Dundie var lugn i steget och lång och låg i formen. Stundtals faktiskt nästan filosofisk med vinden i manen.

Vi startade vår ridning då jag fick henne i någon sorts reaktiva klopetiklopetklopeti-promenader med inslag av korta stunder harmoni.
Nu ett och ett halvt år senare närmar vi oss harmoni och balans med endast inslag av reaktiva utspel, som dessutom börjar minska i magnitud. Och färre antal meter av klopetiklopetiklopeti-gångart blir det för varje gång vi ger oss ut.

Stundtals känner jag vittringen av en symetrisk ekvation, jag är en lösning på spåren.