Kvällsspaning

Testar halvskodda hovar på grus och spanar på grannens små lammungar.

Amazon archer

Första bekantskapen med pilbågen!

Idag skärpte jag till mig och ägnade en stund åt mitt kära skytte. Å så efterlängtat!

Dundie vet inte ännu att hon flyttat hem till en beriden bågskytt.

Jag har vilat mig i form vad gäller skyttet från hästryggen det senaste året. Det har varit fullt upp ändå vad gäller att få en gul ponny att landa här i min flock och i sig själv.

Men nu så! Yeiii!

Dock vill inte Blogger lägga upp för långa filmer, så jag har fått redigera lite. Men det syns ju ändå hur pass läskigt hon tyckte att det var. Eller inte.

Roligt!

Nu fick jag inspiration att laga lite pilar som jag smällt sönder nockar på också.
 

 

 

 

 

 

Skrotsamlare i egen grotta

Har inte ridit med bett sedan en distansritt 2002.
Har inte ridit med sporrar sedan en dressyrlektion 1999.
Och ändå.
Jag äger fyra par sporrar.
Jag äger tjugo bett.
Är det för att jag är människa och som sådan har man jagat och samlat sedan begynnelsen?

Nu har jag äntligen precis fått den bästa födelsedagspresent man kan få!
Förutom en egen häst är det vad varendaste hästtjej önskar sig - en egen sadelkammare!
Den är så fin och den är så liten, byggmäster som ser mig stuva in saker säger "jag sa ju att jag kunde ha byggt den större", min replik blir "men jag vill ju ha den liten".
Jag tänker sova där i min sovsäck, bland allt jag samlat på sedan jag var fem år gammal.
En egen Bat cave!
En del pryttlar måste dock ge plats för mig och min madrass - diverse järnskrot som jag aldrig kommer använda igen, någonsin!
Kasta bort och sälj iväg!

Försiktighetens tid

I fjol våras när Dundie flyttade in hände det mycket ganska snabbt för henne rent fysiskt. Hon var ju, som framgått i tidigare inlägg, underviktig när hon kom och gick upp en hel del i vikt under en tämligen kort tid när olika saker började fall på plats. Det blev rätt mycket för systemet att processa och under ett par dagar i juli hade hon plötsligt puls i framkotorna.
Jag är supernitisk när det kommer till att förebygga fång. Mitt ena shettis-sto har varit drabbad men har nu varit helt besvärsfri sedan 2007. Mitt andra shettis-sto inköptes just för att hon hade haft fång, det blev så mycket enklare att ha två stycken med samma behov. Hon har nu varit besvärsfri sedan 2010, det var då jag köpte henne. På vintern får de gå med storhästarna, men på sommaren är det skogshage och hö som gäller.
Så fort jag kände puls tog jag bort Dundie helt från betet. Det blev aldrig något mer än att pulsen var förstärkt ett ynka par dagar, men hon fick i alla fall inte gå tillbaka på gräs under resten av sommaren. Jag tar inga chanser när det gäller just detta, så hon fick göra shettisarna sällskap. Och faktum är att efter två månader syntes det en liten rodnad i lamellranden på framhovarna vid verkning. Så någonting hade det i alla fall varit, som jag känt och anat. I sitt tidigare liv har hon dock gått på bete utan problem.

Jag kommer inte att släppa henne fritt på bete i år heller, för säkerhets skull.
Just nu tuggar hon girigt när jag bjuder på korta stunder av grönska vid hand, plus de strån hon hittar i vinterhagen förståss.

Trampsår

Det tycks ju vara så att en del hästar är mer skadebenägna än andra och man kan minsann grubbla över orsakerna.
Jag tror att jag under det dryga år jag varit ägare till den här gula hästen pillat med sår fler gånger på henne än jag gjort på de andra fyra hästarna - sammanlagt - under mina tjugo år som hästägare. Märkligt!

Känns inte jättekul, eftersom hon passerar ett dike i hagen ett oräknerligt antal gånger per dygn. Där är ganska lerigt just nu.
Tvätt och blåspray, sen får hon sova på vår arbetsyta i natt så detta hinner torka.
Hon verkar rätt nöjd med det.

Tillpassning

I afton tillpassar vi vår nya kapson, mer om den kan du läsa här: www.libertecavesson.com  det ska bli roligt att börja nyttja både den och arbetstygeln jag köpt.

Tappsko ger morot

Nu har det regnat i dagarna två vilket gör gott för marken. Dock ej för skodd quarterhäst eftersom det blir rätt lerigt i hagen nu innan växtligheten kommit igång på allvar. Igår stod ridtur på agendan men kvällen innan upptäckte jag att Dundie hade en tappsko, vilket inte är helt ovanligt. Hon gillar att rejsa och visa sina slidestops i leran. Fiong - så flyger en sko all världens väg, hart när omöjlig att finna sedan. Det fick alltså bli en annan häst som tog mig ut i skogen igår.

Nu på kvällskvisten när regnet äntligen höll upp och solen bröt fram kom Dundie till grinden och önskade uppfodrande att få umgängestid. Det gjorde hon rätt i! Det blev lite knaprande på gräsmattan innan vi tog en mysstund i stallet. Det mesta av vinterpälsen har släppt nu, men på nosryggen sitter stråna envist fast av någon anledning.

En praktisk sak med att ha jobbat en hel del med TTOUCH på Dundie upptäckte jag i kväll. Hon var riktigt lerig på benen, sån där plaskblöt gegga som inte ger en fantastisk upplevelse att försöka få bukt med. Jag kände mig inte hågad att hålla i de där benen alls och planen var inte att hon skulle stå inne så länge att leran torkade.

Men jag bad henne att vila tån mot golvet vilket hon gjorde galant så att jag kunde kratsa hovarna utan att hålla i dem. Tänk att så mycket faller på plats när man inte tjatar, man bara väver in goda ting i sina rutiner och så upptäcker man plötsligt att saker mognar liksom helt av sig själva! Kändes verkligen som att få en fin present!

Vi passade på att göra ordentlig TTOUCH på svansen nu i kväll också, alltid bra inte minst för självförtroendet. Jag tog mig också samman och inledde operation morots-stretch. Jag hoppas att det ska hjälpa till att mjuka upp henne lite bättre i sidorna.