Försiktighetens tid

I fjol våras när Dundie flyttade in hände det mycket ganska snabbt för henne rent fysiskt. Hon var ju, som framgått i tidigare inlägg, underviktig när hon kom och gick upp en hel del i vikt under en tämligen kort tid när olika saker började fall på plats. Det blev rätt mycket för systemet att processa och under ett par dagar i juli hade hon plötsligt puls i framkotorna.
Jag är supernitisk när det kommer till att förebygga fång. Mitt ena shettis-sto har varit drabbad men har nu varit helt besvärsfri sedan 2007. Mitt andra shettis-sto inköptes just för att hon hade haft fång, det blev så mycket enklare att ha två stycken med samma behov. Hon har nu varit besvärsfri sedan 2010, det var då jag köpte henne. På vintern får de gå med storhästarna, men på sommaren är det skogshage och hö som gäller.
Så fort jag kände puls tog jag bort Dundie helt från betet. Det blev aldrig något mer än att pulsen var förstärkt ett ynka par dagar, men hon fick i alla fall inte gå tillbaka på gräs under resten av sommaren. Jag tar inga chanser när det gäller just detta, så hon fick göra shettisarna sällskap. Och faktum är att efter två månader syntes det en liten rodnad i lamellranden på framhovarna vid verkning. Så någonting hade det i alla fall varit, som jag känt och anat. I sitt tidigare liv har hon dock gått på bete utan problem.

Jag kommer inte att släppa henne fritt på bete i år heller, för säkerhets skull.
Just nu tuggar hon girigt när jag bjuder på korta stunder av grönska vid hand, plus de strån hon hittar i vinterhagen förståss.