Nöjd

Nöjd när man får med sig grabbarna på en eftermiddagsrepa hagen runt!

Kolukt och tilläggsregisterering i pass

Igår hade jag distriktsveterinären hemma för vaccination av mina fem hästar. Hon uppmärksammade mig på att Dundie behöver ha en tilläggsregistrering i sitt pass eftersom det tydligen är nya EU-regler. Dundies pass är tyskt och hon måste nu ha en registering i det svenska rasförbundets register, det har EU hittat på. 

Veterinärerna har ganska nyligen fått information om detta och det har inte uppmärksammats så mycket än och inte stått just något om det hittills i hästsporttidningarna vad jag förstod. Men innan nästa sommar ska alla med utländska pass helst ha fått en tilläggsregistering. Så nu måste jag kontakta SQHA.
Veterinären visade sig även vara id-kontrollant så hon kunde vips skriva in i passet att hon utfört en id-kontroll. Det fick jag på köpet, jätteskönt att slippa ta hem någon extra för detta EU-påhitt. Jag har en triangelmärkt häst som aldrig kommer att resa någonstans annat än till någon trivsam liten lekdag eller kurs i goda vänners lag, whats the point liksom!
Hon fick lite att grubbla på vad gäller betäckningen av färgen dock, hon skulle åka hem och grotta ner sig i färger sa hon. På svenska skulle man nämligen kalla Dundie för black. Men veterinären tyckte att hon var lite väl mörkgul för det, vilket hon kanske blir på vintern ja. Sen var hon osäker på om en black verkligen kan ha zebraränder på benen som Dundie har.
På tyska är hon Erdfarben - jordfärgad. Eftersom hon är en amerikansk quarterhäst, som förvisso bor i Sverige, så benämns hon buckskin eller dun, jag skulle aldrig säga att hon är black, det kan man t.ex säga om en islandshäst men inte om en quarter. Lustigt hur det är med etiketter!

Zebraränder

Nåväl, Dundie var sist i raden att få sin spruta. Och återigen visar denna häst hur otoligt känslig hon är, hon visar upp nya sidor hela tiden. Denna dag ett nytt ansikte.
Jag noterade att så fort veterinären kom i närheten av boxen blev Dundie otroligt vaksam, spetsade öron, krökt nacke, jättestora ögon. Jag gick in, satte på grimman, veterinären kommer in, (hälsar inte tillräckligt länge bevisligen) och för sin hand mot halsen - Dundie hoppar rakt upp. Alltså rakt upp!
"Jaha är du en sån häst" säger veterinären. "Nej, det är hon verkligen inte" säger jag. (Detta är hennes 19:e vaccination i livet, förutom alla hennes klinikbesök på grund av skador, där hon lär ha fått en hel del sprutor).
"Ja, men då är det nog för att jag luktar ko, jag kommer ju direkt från en ladugård där jag varit flera timmar" säger veterinären.
Vi bestämmer oss för att så var det. Kolukt. Väldigt obehagligt!
På kvällen under stjärnorna i lösdriften, när Dundie som vanligt spanar ut i mörkret för att lyssna efter grannhagens kor borta på avstånd, lägger jag handen mot hennes hals för att känna om det blivit någon bula efter sprutan. Snabbt kommer strunkna öron och visade tänder när hon vänder huvudet mot mig. "Men hallå" säger jag, "ja men okej då" säger Dundie, "klia på min lilla bula då, men kom ihåg att den där veterinären gillade jag inte!"

Talande öga

Idag när jag hade hovslagaren hemma så gjorde hon som hon gör varje gång hon kommer. Hon mätte avståndet mellan höften och sista revbenet på Dundie för att få en hint om bäckenet skevar eller inte. Min hovslagare är som jag nämnt tidigare även massör, mycket praktiskt tycker jag

Förra gången hovis var här var det första och enda gången hittills som avståndet var det samma på bägge sidor. Då behövde hon inte heller hjälpa till att korrigera något. Men idag behövdes lite knåd och två knyck.

Där jag stod intill huvudet var det oerhört fascinerande att observera Dundies öga!

Hon är vanligtvis väldigt tydlig med att dra suckar av lättnad och slicka sig om munnen när spänningar släpper, eller när hon är allmänt nöjd.

Men innan det ens hände idag så var det en sån väldigt speciell skiftning i blicken, just som hovis kom tillrätta med låsningen i korset. Det var som att dra ifrån en gardin framför ett fönster och släppa in ett milt men klart ljus.

Och plötsligt tog hon liksom in omgivningen igen, hon såg oss! Hon har varit så väldigt fjär att jag nästan känt mig som på ruta ett igen nu ett tag.

Hon kunde nu inte nog försöka slå knut på sig själv för att vända huvudet mot hovis i tacksamhet, verkligen sökte henne, vilket är ovanligt.

Mycket intressant, som om ett moln plötsligt fortsatte sin färd, tog skuggan med sig och lät solen komma fram.

Who?

Who? Me? What now?

Man undrar

Vacker gul, men konstig...

Man undrar. Eller snarare, jag undrar vad det hela handlar om.

Efter att min svarta ponny stått på box i tre veckor på grund av sin skada i ansiktet släppte jag äntligen ut henne i hagen, vilket jag skrivit om tidigare.
Hon var så glad att få komma ut till sin jämnstora väninna och hon var så glad över att se Dundie på andra sidan eltråden. Hon gnäggade och brallade, hoppade runt och spelade ut hela glädjeregistret!

Den vanliga rutinen är att Dundie går med shettisarna en del av dagen, för att sedan gå själv och äta allt det hon behöver få i sig på ett dygn. Under de tre veckor som passerat hade denna rutin följts i samvaro med den bruna ponnyn, allt var som vanligt, dock alltså minus svart ponny.

Ibland går hon även med valackerna en del av dagen, hon äter mer än dem också så hon behöver alltså egen tid. Men än så länge i sommar och på höstkanten har de haft för mycket gräs för att jag ska våga ha henne så långa stunder med dem.
Det finns även en särskild historia kring att hon inte kan gå med dem alla veckor i månaden, p.g.a sin brunst. Men det är en annan berättelse.

Nåväl, den svarta ponnyn släpptes ut med huvudet inslaget i bandage/grimma/flughuva/grimma för att täcka det läkande såret, och hon var själaglad! Tillbaka till livet!

När det efter en stund blev dags för Dundie att gå in till småtjejerna agerade hon väldigt oväntat. Och otrevligt! Hon jagade den svarta ponnyn längs med staketet med tänderna före, sparkade och levde rövare mot henne. Den bruna ponnyn tittade på och förstod ingenting, blev förvirrad och upprörd allt medan den svarta försökte klara livhanken. Snabbt som ögat och fullständigt adrenalinstinn fick jag mota in Dundie i sin hage igen.
Därefter höll hon på och gjorde utfall mot ponnyn, över tråden, i tre-fyra dagar!

Vad handlar detta om?

Efter ett tag lugnade hon sig som det verkade, men någon dryg vecka senare hade svarta ponnyn ett märkligt sår i ansiktet, bara en bit nedanför skadan som nu ju är läkt. Blottad hud, nog så stort.
Hade Dundie kommit åt att bita henne över staketet?
Hade hon kliat sig själv så illa för att få bort matrester som fortfarande fastnar i kinden ovanför tandraden?
Hade den bruna ponnyn som är henne helt undergiven plötsligt bitit henne för första gången på fem år?

Man undrar!

Oh, jag blir uppvaktad, eller va? nej vad menar hon?

Så härom dagen behövde Dundie gå med valackerna en stund eftersom en del markarbete fanns kvar att göra vid vindskyddet efter att vi tidigare lagt ner rör för regnvattnet osv.

Jag täkte att de kan väl beta av lite på min lilla arbetsyta innan jag kör med gräsklipparen där. Ytan är ganska liten och begränsad.
Efter en stunds mumsande så började Dundie i vanlig ordning uppvakta grabbarna, vilket inte är något problem för det svarta varmblodet som är gårdens ledare. Han bara lipar åt hene och säger stick och brinn!
Min vita arabvalack däremot blev väldigt besvärad och kom inte riktigt undan henne eftersom det var så trångt. Vanligtvis känner han sig lite smickrad, men nu tyckte han det var obehagligt att hon var så närgången.
Så de fick gå ut i hagen för att få utrymme och som distraktion fick de hö. Det var lugnt för en stund, men sen satte hon igång igen med att vimsa på runt araben.
Eftersom det är så stort i hagen var det inget dramatiskt som inträffade, men jag kan konstatera att Dundie ändå agerade på ett helt nytt och inte så roligt sätt mot min arab, om man tänker i termer av skaderisk. Idel tänder, bakhovar och utfall.
Just det där rusandet med tänderna före är helt nytt och har alltså kommit efter att min ponny varit konvalecent.
Nog kan jag dikta upp ett antal teorier som förklaring, men ändå...jag blir lite förtvivlad och matt.

Man undrar!

Finns det någon idé där ute om vad det handlar om?

Shettis tre veckor på box

Efter tre veckor måste man bara få komma ut!
Och rulla sig där det är som minst rent!
Bandage, grimma, flughuva, grimma.
Jag hoppas att den antibakteriella kompressen håller sig på plats därmed.
Sedan en vecka tillbaka har krafterna kommit tillbaka, nu var hon ganska less på endast små promenader förutom boxen.
Kändes helt fantastiskt att hon piggade på sig, det var tydligt när det vände.
Och i normalfallet sover väl mina hästar i box kanske en vecka per år sammanlagt, då vid eländigt väder. Så nu är kvoten tämligen fylld vad gäller att stå inne, enligt svarta ponnyn. Lösdriften är bäst, med kompisar!

Såret på högra kinden är väldigt fint faktiskt, inte helt läkt men nu är det nog bara en vecka kvar med bandage.
Vi har klarat denna pärs! Förutom besök av Distriktsveterinären blev det tre vändor på klinik. Phu!
Men kanske ändå att det blir box nattetid i några dygn framåt.

En stund på jorden

Vi går en stund på jorden.

Tillsammans.