Jag får nog säga att det går avgjort bättre dag för dag allt kring Dundie. Jag upplever inga så kallade bakslag, inte än och nu har hon ändå bott hos mig över ett år. Men jag har en del att fundera på fortfarande.
Jag har tidigare nämnt att jag tror Dundie lagt sig till med en del tricks för att bli lämnad ifred genom åren. Det är inget konstigt med det. Man utvecklar ju skyddsmekanismer och diverse kringgående rörelser som lätt blir befästa, det gäller både människa och häst. När det handlar om hästar går i princip allt att lösa, eller i alla fall förbättra avsevärt om man hittar rätt ingång, det vill jag tro.
Det som är intressant och som jag hela tiden funderar över när det gäller just den här hästen är att gränsen mellan mental belastning och fysisk smärta är så hårfin. Att muskelminnet helt och hållet tar över, i en grisblink! Det är ingen nyhet, det är ingen aha-upplevelse, det är inget jag inte har mött tidigare. Men ändå. Det är som en tätt virkad grytlapp. En gulsvart fin grytlapp på fyra ben. Jag vänder och vrider och spanar efter mönstrets väsen.
Jag är alltid noga med att utföra övningar och allehanda vardaglig hantering från hästens bägge sidor.
Jag tycker att jag kan allt det där med hästens hjärnhalvor och corpus callosum, vikten av att hästen måste ta in information med bägge ögonen, jag har olika sätt att träna på det, vardagsmat liksom.
Då är det extra intressant med den där grisblinken, ögonblicket då allt händer, då det slår till och fastnar totalt. Och särskilt intressant när det är så tydligt att det inte handlar om rädsla egentligen, det handlar om något annat. Och jag tror det är muskelminnet jag far efter nu, att försöka förstå mig på något som sitter djupt i kroppen på Dundie och som varit svårt att komma tillrätta med.
Scenariot är alltså att vi helt nyss varit på svaj i en grusgrop och känner oss kanske lite upprymda efter det lilla äventyret, vi har inte hunnit pusta ut riktigt, promenaden fortsätter och våra kompisar traskar på, vi ska kolla in en bäck en bit fram.
Då blir det stopp, grisblink. Och alltihop handlar om högerögat. Dundie kan inte ta sig an den här nya pasagen i högerögat. Det är så otroligt tydligt att det handlar om högerögat och därmed är styrbord låst. Helt låst styrbord sida, icke vändbar, icke böjbar.
Bästa sättet att slippa förvirring och slippa processa sånt som kommer in genom höger öga blir då att stå endast på två ben, de bakre. (Kuriosa; denna metod har Dundie i sitt tidigare liv även tillämpat under tävling i reining, vilket inte samlar poäng hos domare).
Mycket intressant! Jag vet ju hur stel hon är muskulärt i höger sida, vi har jobbat mycket med just den sidan eftersom hon vänder sig som ett fartyg åt höger - styrbord.
Rekvisita i berättelsen: I skogen finns en humoristisk regel som säger att ska ett hästekipage passera lite svårare ställen så måste det hänga ner långa trädgrenar just där. De har till uppgift att fastna i ryttarens hjälm och hår, de ska gärna också kila in sig under kragen på ryttaren.
Nåväl, det blev en lyckad lektion i att inte tappa fattningen och låta förvirringen slå ut i full blom.
Ett annat sätt att uttrycka det är att Dundie inte tilläts gå in i Freeze - Flight ej heller var det tal om Fight. Vi red igenom den uppvirvlande lilla stormen helt enkelt och kom levande ut på andra sidan. Det var ingen dramatik, jag försökte störa henne så lite som möjligt trots att hon lättade i fram gång på gång. Hon kom loss i högersidan och lossnade därmed i tanken.
Jag tror det var en nyttig episod, för även om jag fortfarande behöver fundera på allt som sitter i hennes muskelminnen och ihopvirket med det mentala, så är det ju inget Dundie själv grubblar över. Lilla Gula växte i självförtroende av att autopiloten inte tilläts slå till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar