Mitten av april 2015 när bloggen börjar skrivas.
Slutet av februari 2014 när Dundie lämnade sitt förra hem.
Det var ganska faschinerande att se att tämligen snart efter det att Dundie fick ordning på sitt bäcken så började hon gå upp i vikt.
Hon hade givetvis träffat otaliga och allehanda behandlare hos sina förra ägare innan hon till sist triangelmärktes. Hennes journal från kliniken Strömsholm är diger! Det enda som inte är röntgat på henne är en bit av ryggen tror jag och många är de kronor som har spenderats på henne. Men till sist fick man ge upp, Dundie var inte den tävlingskompis man drömt om och importerat för dyra pengar, hennes kropp höll inte helt enkelt.
För att skydda sig från smärta utvecklade Dundie en del tricks misstänker jag, det är ju logiskt, då kan man slippa göra vissa saker och bli lämnad ifred. Ibland är det inte helt lätt att avgöra om belastningar en häst har med sig främst är mentala eller fysiska. Man får jobba enligt skala-en-lök- modellen för att hjälpa till.
I sin forna flock var Dundie lägst i rang, alla de täcken jag fick med henne var trasiga på baken. Det säger något om en häst!
Skulle man fundera i de termer som Klaus Ferdinand Hempfling gör när han klassificerar hästar så skulle Dundie till avgjort största delen vara en Groda. Mer om det kan du läsa här:
www.hempfling.com
Skulle man fundera i de termer som Pat och Linda Parelli gör när de klassificerar hästar så skulle Dundie falla inom ramen för RBE - right brain extrovert. Mer om det kan du läsa här:
www.parelli.com
I hagen har Dundie inledningsvis varit allt annat än lugn så hon har haft ganska lätt för att göra sig illa, vid ett tillfälle under det gångna året faktiskt ganska rejält. Så pass att jag fick ringa hem min kiropraktor/akupunktör för att komma tillrätta med bäckenet igen. Hon slidestoppar gärna i leran, spåren kan vara 20 meter långa.
Men som sagt, när det blev ordning på bäckenet började Dundie lägga på sig.
Slutet av april 2014, två månader efter ankomsten.
Jag märker genast om det är något på gång i bakdelen för då drar hon och rycker lite med det högra bakbenet då jag kratsar hovarna. Med min hovslagares hjälp håller vi problemen i schack, hon är även certifierad massör och kan för övrigt en del om craniosacral terapi också.
I sitt förra hem åt Dundie hösilage och hade alltid varit svår att hålla i hull, hon kunde till och med lämna kraftfoder. Här hos mig bjuds det på vanligt hö och hon fick äta så mycket hon ville när hon kom.
Vad som är vad är inte så intressant men jag kan konstatera att på kort tid gjorde miljöombyte, foderbyte, fysioterapeutisk behandling stora positiva förändringar för Dundie. Jag gissar att rak, tydlig och konsekvent kommunikation med sin människa bidrog också.
Men främst tror jag att den nya flocken hon kom till har haft en avgörande roll i hur långt hon redan har kommit på sin rehabiliterings-resa.
Min flock anförs och beskyddas av en oerhört tydlig ledare. Min lilla varmblodsvalack av okänd härstamning som är född 1992 har alltid gjort det största jobbet. Honom har jag att tacka för de flesta av de hanteringsproblem jag behövt lösa med individer som kommit och gått i flocken genom åren. Han fixar och jag glassar med!
Dundie fick också en beundrare i min trygga arabvalck född 1993, det är inte mycket som han oroar sig över.
Men framför allt tror jag att det har haft betydelse att Dundie fick två egna små shettis-ston födda 1997 och 1998 att basa över. Dundie är ledare för tjejligan här på gården, och de låter henne vara det. Om hon råkar överdriva när hon styr runt på dem så tar de saken med jämnmod båda två. Självförtroendet hos Dundie ökar för varje dag och det är så rörande att se och uppleva det!
