Snön har smält undan, vintern var inte så tuff i år som den brukar, taket på vindskyddet behövde bara skottas en gång på hela vintern vilket aldrig har hänt förut.
I mitten av februari fick Dundie kolik för första gången i sitt liv, jag kollade med hennes tidigare ägare och hon har inte varit drabad tidigare. Det enda jag kan komma på som var annorlunda var att det för ovanlighetens skull blåste S/O-vindar, väldigt kraftga sådana i flera dagar. Vindskyddet vätter mot söder så det brukar sällan vara särskilt busigt där. Men jag vet inte, hästar har ju 30 meter tarm så det är ju mycket som kan hända i buken. Efter att ha kämpat i stallet från klockan 23 till 07 kunde jag slutligen glädjas åt tarmljud i stetoskopet och våga slockna på soffan, det var idel promenader och paraffinolja medelst spruta i munnen den natten. Tidigare bodde jag 12 kilometer från djursjukhuset Ultuna, nu har jag 400 kilometer dit, man håller sig för skratt en sån här gång. Kolmörkt, pannlampa och som sagt den där eländes blåsten.
Nu är jag jättehönsig vid blåst och kommer viftandes med täcke till Dundies förtret, hon menar att jag överdriver.
Vägarna bär oss ut, snart siktar vi vitsippor och tussilagon har kommit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar