"Å nej nu går de omkull, nu får hon hästen över sig." Det var tanken mitt ridsällskap hann tänka i dag då hon snabbt vände sig om efter sin egen klättring.
Vi befann oss på skrå fast uppför, kanske man skulle kunnat säga om det varit skidor och fjällsluttning som utgjorde spelplatsen för dramat. Nu var det på en en sluttande sida i en grusgrop i skogen som äventyret utspelade sig. Sluttningen skulle angripas på snedden uppför och samtidigt skulle högt växande sly som slagit rot där forceras.
Vi kom på svaj, jag gissar att den här typen av terräng var ny för Dundie, det blev lite svårt att inte bli upprörd så, ja där svajjade vi i vänsterlut.
Hon stod på vänster fram och vänster bak och försökte finna balans nog att ta för sig snett uppåt höger i sanden med sina två högerben. Jag befann mig någonstans i höjd med hennes vänstra flank, lite kosack-stil nästan. Och där och då i ett ögonblick kände jag: trill, eller kanske snarare: vält. Som vore vi ett skepp i kvav.
Men tack och lov! jag fick tag i hornet på min kära Hectorsadel samtidigt som jag hade sinnesnärvaro att knosa in höger häl i sidan på hästen och häva mig upp där man ska sitta när man rider. Om man inte är kosack alltså, då kan man sitta lite hur som helst.
Voila', det gick ju galant det där!
Men tur att det för dagen var just den Hector som har ett horn jag hade valt, jag har ju tre stycken Hectorsadlar som jag alternerar mellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar