I en liten ask - hovar kiropraktik och akupunktur

Det jag fick veta när jag tog över Dundie var att hon i princip inte kunde stå på tre ben. Det var besvärligt att verka henne, allra bäst var det om man tog en hov om dagen så att det inte var så ansträngande för alla inblandade, hade det sagts mig.
Jag är väldigt rädd om min hovslagare som är av den spädare modellen. Hon hade vid tiden för Dundies ankomst förtjänstfullt arbetat med mina hästar i tio år och eftersom jag själv är väldigt intresserad av hovar har vi under årens lopp utbytt många tankar och idéer och utvecklat en god vänskap. Jag anser det vara min skyldighet som hästägare att erbjuda en säker arbetsmiljö för dem jag anlitar så nu hade jag någt att bita i, trodde jag.
Jag hade bokat tid hemma hos vår eminente kiropraktor/akupunkör dit min hovslagare skulle komma. Det händer att dessa två samarbetar kring lite rehabiliteringsmässigt svårare fall.
Den tid jag bokat låg precis en vecka framåt i tiden från den dag jag lastade ur Dundie ur transporten här hemma.
Under veckan som gick förklarade jag för Dundie att oavsett hur ont hon hade i kroppen - vilket var uppenbart att hon hade, så fick hon lov att vara så vänlig och faktiskt stå på tre ben, annars skulle det bli svårt att hjälpa henne överhuvud taget.
Jag förklarade mig främst genom det sätt på vilket jag alltid, av ohejdad vana, närmar mig hästar. (För tjugo år sedan skulle jag benämnt det Natural Horsemanship, men nu vet jag inte längre vad det begreppet riktigt betyder. Eller, jag vet ju vad jag menar, men jag vet inte vad andra menar med det så jag låter saken bero). Till god hjälp rent handgripligen hade jag TTOUCH vilket jag tillämpat på mina hästar sedan mitten av 1990-talet. Mer om det kan du läsa här: http://www.ttouch.com/
Dundie skötte sig alldeles utmärkt under behandlingsdagen! Mina behandlande vänner kunde jobba säkert och tryggt!

 

 Vid undersökningen visade Dundie på kraftig låsning i sitt bäcken, det var både tippat och roterat och för att hjälpa henne bestämdes att hon skulle få en sula på vänster bak. Så efter att ha gått barfota i många år blev det nu dags för skor. Jag håller gärna mina hästar barfota, men det är inget jag drar in absurdum längre, behövs skor så får det bli skor.

Dundie fick försiktig manipulering och akupunktur och det bestämdes återbesök om fyra veckor.

Jag skulle fortsätta på den inslagna vägen och nu planerade jag även in TTEAM-övningar, främst att leda Dundie genom stjärnan http://www.ttouch.com/ förutom promenader, och kanske lite tömkörning på raka spår tyckte mina behandlare vore bra.

 

Det där med tömkörning lade vi dock på hyllan ganska snabbt, selen jag har var lite för liten och Dundie var dessutom vid den här tiden ganska stallmodig, jag är inget proffs på just detta så vanliga promenader var att föredra. Efter de två första veckorna på box fick hon nu också flytta ut och bo på lösdrift för första gången i sitt liv.

 

 

Vid återbesöket en månad senare kunde sulan på vänster bak plocklas bort.

Hon hade jobbat på bra med sina muskler i mellantiden, det blev ytterligare akupunktur, men inget återbesök tycktes nödvändigt att boka in där och då. För att hjälpa Dundie med snubbligheten hon då och då uppvisade i fram fick hon Classic roller-skor.
Vår rehabiliterings-resa var igång!